Ett inlägg skrivet på kladdigt tangentbord

Idag har jag redan diskat, tvättat, städat, torkat och sopat golven samt lagat lunch till mig och den minsta som är varm och glansig på ögonen. Och som om inte Linda Skugge-faktorn hos ovan nämnda fakta hade räckt så har jag blivit alldeles narig och torr om knogarna för att jag tvättar mina händer så ofta. Det har dock i mitt fall inget med sjukdoms- eller bacillfobier att göra. Min anledning är jag tycker datorns tangentbord tenderar att kännas ofräscht annars. Skälet till att jag överhuvudtaget nämner min kära vän Linda i detta sammanhang kan ha att göra med att hon gjorde rent ett av sina barn med någon slags alkohol-lösning senast vi sågs. Eller om det var bordsskivan barnet skulle sitta vid. Eller både och. Min inställning till baciller och sjukdomar är mer fatalistisk. Man skulle kunna kalla den uppgiven om man vill vara negativ, eller tillförsiktsfull om man vill vara positiv. Jag tror inte man kan styra ett förkylningsvirus om man så låter möjligheten att bli smittad diktera varenda steg man tar. Sätter hela världen i karantän som en annan Will Smith i I am legend. Samma sak då det gäller alla svindyra små tillsatser man sägs kunna äta och dricka om man inte vill bli sjuk. Jag tror så här: Ibland blir man sjuk ändå. Dessutom menar somliga att det är under dagisårens exponering för baciller som barn utvecklar det superviktiga immunförsvaret. Vad händer med barn var tillvaro är rigoröst rensad från baciller? Mina handtvättningsvanor börjar dock bli ett problem. Nu har jag smörjt in händerna. Och vad händer när man skriver på ett tangentbord med insmorda händer? Rätt gissat. Jag har skapat en ond cirkel. Nu kommer jag på mig själv att undra var hon köper de där flaskorna. Det verkar fräscht och bekvämt ändå. Psscht, psscht, liksom.