Sedan sitter jag i den dragiga hallen till församlingshemmet. Mammorna som brukar samlas och prata om bostadsrättsomvandlingar medan barnen sjunger i kör är spårlöst borta och jag saknar dem. Min son äter så många Mariekex han kan medan jag väntar och förbannar att jag inte tog med mig pappersarbetet. Hur tänkte jag? Istället bläddrar jag i tidningen Mitt i Södermalm. En korpulent ficktjuv utklädd till matador härjar i stadsdelen. Han viftar med ett skynke och när han försvunnit har även plånböcker gjort det. Signaturen "Upprörd nimbo" motsätter sig att fler bostäder byggs i stadsdelen. Det är ju "det genuint charmiga Söder med mångfald och kultur" som gör stadsdelen till en "människovärdig plats att bo och leva på". Jag försöker se den anonyma massan människor välla in över ön och ruinera allt jag älskat med den. Det är en fantasi med betänkligt tuggmotstånd. Sedan läser jag ännu en artikel om att inbrotten har ökat till nya rekordnivåer. Jag är vid detta lag så uppskrämd att jag blir förvånad varenda gång jag låser upp ytterdörren och upptäcker att ingen försökt forcera den. Verkar jag inte ha något värt att stjäla? Själv tacklar jag rädslan genom att låta den styra mitt liv fullständigt. Vad tror ni jag sitter här med laptopväskan i mitt knä för? Nu slår jag upp den och ser en scen ut Clerks II i hopp om att få de sista femton att gå snabbare. Vet inte om det är blasfemi eller bara logiskt. Och alla som skulle kunna ta anstöt tycks vara någon annanstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar