onsdag 23 januari 2008

Jag menar mest att vissa saker jag är uppsnärjd i just nu är själva antitesen till det våldsamma och primitiva uttrycket i den engelska subkultur vi känner so Oi. Antagligen handlar det också om känslan av att aldrig fullt ut ha tillåtit sig själv att vara kompromisslös. Fick prata med K om min lilla belägenhet i alla fall. Sedan var det komma ikapp-dags beträffande vad som hänt sedan sist. Vi pratade litet om alla tråkiga, snygga människor också. Vad som händer med dem. Om två av dem kan finna varandra. Hon trodde det.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Längtan efter Oi-spegeln, längtan TILL Oi, och den aktiva, aggressiva resignationen som Oi representerar. Att inte längta bort utan stå för den skit man lever i, vinna genom att vara en starkare loser än den loser de säger man är. Du längtar något, något, men Oi längtar inte. Så långt ifrån vardagen igan, men så nära inom sig! Gordini är Oi. I min bok.

Anders Sparring sa...

Av alla brittiska subkuluturer som grävs upp just nu och omfamnas av alla gamla new wave-kramare, måste jag säga att Oi är den jag har saknat minst. Musiken alltså.