Det är tidig eftermiddag. Vid Sergels torg har playbackindianerna tagit över. Min dotter älskar deras musik. Munspelsmannen känd från Youtube verkar göra det också. Han står snett bakom dem med benen brett isär och plågar livet ur sitt Hohner ovanpå de välkända klangerna. Det harmonierar överraskande väl. Ändå har två poliser mage att knacka honom på axeln och säga att de "vill tala med honom." Farbror Blå i maskopi med rödskinnen. Jag tror knappt det är sant. Hur många misslyckade kulturministrar ryms i den blå kåren? Vår hjälte stoppar undergivet undan mun-orgeln. Försöker ta sig från platsen. Men de suger honom. Eller i alla fall insisterar på att läxa upp honom. Jag ser dem tala med honom länge. Sedan skiljs han från de blå och försvinner i riktning mot Åhlens. Dramat har lösts upp. Jag tittar ner och söker ängsligt mina barns händer i folkvimlet. Som tur är har de inte tagit sig så långt. De kväljande flöjtmelodierna tycks ha haft samma effekt på dem som på alla andra. Att förstå barnet är att förstå människan.
Sedan blir det kväll och min dotter har äntligen någon att spela baksidesspelet till årets julkalender med. Glädjen finner ingen gräns och att yrka på läggdags för den sprudlande duon är inte att tänka på. I loftsängen, med feta trycksaken från igår samt min beskärda tionde av chokladasken som den tjeckiska mamman lämnade in, klagar jag inte heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar