Kvarteren runt vårt hus ser helt annorlunda ut nu. Allt är nedsläckt. Alla är borta. Över hela kyrkogården brinner gravlyktor och de enda spåren av granförsäljarna är några barrkvistar i bortre änden på torget. På tunnelbaneperrongen är jag och mina barn ensamma. I morgon försvinner de igen. Det är synd. Det har varit löjligt hektiskt fram till igår och jag hade gärna delat fler av dessa stilla dagar med dem. Liksom innehållet i det väldigt fulla kylskåpet.