Annars är det ute med oss alla

Ett anrop ur LAN-skuggan från er bäste virtuelle vän. Detta är i korthet vad som hänt: Jag satt i den enorma aulan tillsammans med de andra föräldrarna. Musikfröken började spela de första takterna på luciasången. Då kom det för mig att leka med tvångstanken: Världen skulle förintas om jag inte kunde komma på namnet på den amerikanska popgrupp som hade en hit med låten "Mmmmmm" före det att det viktklädda tåget gjorde entre. Då kröp en liten tomteflicka upp på estraden, greppade mikrofon och började recitera en juldikt. Och orden Crash Test Dummies trädde fram för mitt inre som skrivna med eldskrift, sekunden innan de första stjärngossestrutarna kunde skönjas i dörröppningen till trapphallen där lysrören släckts. Sedan kom de. Lucia. Tärnorna. Stjärngossarna. De gjorde entré. De skred runt oss som ett utökat trubuteband till The Polyphonic Spree. Fler dikter lästes. Stjärngossar och tärnor passade den sladdlösa mellan sig. Bytte av varandra med solosången. Alla sjöng bra och alla sjöng olika. Vilka röster, vilket uttryck! Avgjort det Luciatåg som jag lyssnat på med störst behållning var det.
Sedan var det rep. Jag gjorde något jag drömt om länge: Gick tidigare till replokalen för att hinna jobba med gitarrljudet. När Kricke kom förhörde jag honom litet på den där Mesa Boogieförstärkarens historia. Han berättade att Bie köpte den för tjugo år sedan men aldrig fick till ljudet med den. Att det kan haft att göra med "den där hockeyklubbsgitarren" nämnde gitarrist under en period trakterade. Jag frågar Kricke om det möjligen var en Hamer. Han bekräftar det. Och mitt luftande av det hårdrocksdoftande gitarrfabrikatet verkar väcka fler minnen till liv. Han säger att gitarren sades vara oslagbar i att hålla stämningen. Å andra sidan fick den strängarna att ständigt gå av. Och när de gjorde det tog det typ tjugo minuter att byta dem, allt på grund av gitarrens låsbara sträng-mekanik. Och det slår mig att jag faktiskt såg Bie spela på den där gitarren på Storsjöyran 1990 eller något sådant. Kanske stod den där förstärkaren på scen med dem då också. Det kan inte nog poängteras: Oj vad tiden går!
Sedan var det kväll och jag tittade på den Amerikanska komedin "40 year old virgin." Jag tyckte mycket om den. Här har man trott att man behöver formulera något viktigt om den manliga identitetens penetrationsavhängighet – och så kommer de där jänkarna och bara gör det. Filmen kändes väldigt Kevin Smith-inspirerad. Jag tror i alla fall att den inte hade innehållit lika många harranger av fula ord om det inte varit för nämnde Clerks-skapare.
Sedan idag redigerade jag. Och gick runt och förbluffades av hur lätt det är att få tag på elektriska ljusstakar och hur svårt det är att få tag på julgranbelysning. Ikväll skall jag rusta upp en Stratocaster. Har fått strata-craving efter år av Les Paul. Måste få de där gamla plankan att sjunga bara, och jag tror jag vet hur. Det är en annan sak jag lika gärna kan nämna: Jag har inget internet längre. Det stack med plusgraderna. Skall inte tjata mer om det. Se det som ett filter. Ni kommer nu bara få veta det viktigaste om mig. Annars hade jag tänkt skriva något om vad det är vi sörjer när hjältar dör. Men det får helt enkelt anstå. Jag skriver detta från den där gallerian vid Götgatan där kvällen gör sig redo för att börja glimra. Jag är, om man så vill, en LAN-flykting. I övrigt känns det bra. I kväll kommer de små. Men hette gruppen verkligen Crash Test Dummies? Annars är det ute med oss alla.