Ring mig baby

Gatorna är frostbelagda men jag tänker jogga ändå och har som av en händelse hittat fodrade träningskläder på vinden. Jag drar på mig ensemblen och anländer till min dotters utvecklingssamtal i den. Jag finner att det känns gangster-aktigt på ett bra sätt. Efteråt går jag förbi Café Rival och tror att jag ser någon jag känner igen men går förbi och möter imitatören Rachel. Hon säger att hon flyttat in i tornhuset vid Mikas och att vi är grannar nu. Mitt favoritjoggingstråk går faktisk precis förbi hennes lägenhet. En stund senare är jag på väg ut i det mörka, kalla och ramlar in i den kända fotografen Jens någonting. Vi pratar. Han har sålt lägenheten och måste ha något större jättefort. Vi talar om en månad. Ändå ser han kolugn ut. Är inte det en privilegie-markör så är jag halvflintis och kommer från Irland. Sedan slafsar jag iväg och funderar litet över varför vi egentligen är bekanta. Det jag kommer fram till är att vi periodvis gjort bort oss på samma tillställningar. Sedan svävar jag i spåret och staden gnistrar avlägset. Reslig och tungt påbyltad som jag är måste jag se ut som värsta kampsportsinstruktören där jag drar fram.
En kampsportsinstruktör fångad i en webbredaktörs kropp – kan det vara jag? Jag försöker summera mitt förhållande till joggandet och inser att faktumet att jag aldrig joggat utan att blogga om det efteråt är rätt talande. Det sistnämnda måste jag för övrigt göra mindre nu om jag skall klara av saker och jag skriver dessa rader medan maten kokas och steks, bara så ni vet hur villkoren ser ut. Nu ringer det också. Det är A som upplyser mig om att han och Hästpojken himself skall ses på Kellys litet senare. Vi får verkligen se hur det blir med det där. Nä hörni nu är maten klar och radion verkligen helt enkelt pumpar Regina Spector över tjälhålet vi föddes i. Jag frågar mig vilka murar som skulle kunna stoppa mig och inser att jag redan forcerat dem.