lördag 10 november 2007
Min kändisgranne
Vid Hornsgatan möter jag Papa Dee och hans flickvän. Han är klädd ifrån topp till då i någon slags grå träningsoverall som ser dyr och bekväm ut. Jag skulle vilja uttrycka min vördnad för hans eminenta dubbning av den megalomaniske mini-draken Mushu i barnfilmen Mulan men jag är inte säker på att han skulle ta det på rätt sätt. De flesta som tar sådana uppdrag verkar vilja ligga lågt med det. En stund senare ser jag Kajsa Grytt utanför Platanos Livs på St Paulsgatan. Två kändis-skådningar innan klockan ens slagit nio! En tjej jag dejtade ett tag klagade över mitt kändisintresse. Hon delade inte passionen att tala om dem. Nu tänker jag att hon kanske var osäker på sig själv. Själv föredrar jag lokala kändisar framför globala. Visst skulle jag bli glad av att se Salman Rushdie ta en espresso på Mariatorget, missförstå mig inte. Däremot gör ett inget med min puls att bläddra i ännu ett Veckans Nu-uppslag om Lindsay Lohan. Saker som däremot gör det: Ulf Lundell vid Seven Elevens fruktdisk. Bo och Lena Sundström i lekparken (mer förr än nu) Carla Johnsson i Eldkvarn i regnet på Repslagargatan. Lisa Ekdahl: Om det är vad som bjuds. Thorsten Flink: Förmodligen, ser honom aldrig. Kungafamiljen: Går bort. Johan Stael Von Holstein: Högsta poäng. Ibland leker jag att vissa kändisar ger tur. Och visst: Owen Wilsons självmordsförsök fashinerar mig. Jag är inte gjord av trä. Men en A-kändis i andras värld är inte nödvändigtvis en A-kändis i min. Det finns egentligen bara två sätt att bli A-kändis i min bok. Du bör antingen a) göra coola saker och leva utanför normen eller b) vara en allmänt irriterande och upplivande figur. Jag skriver dessa rader från ett café vars väggar är behängda med foton av söderprofiler. Bengt Ohlsson. Eagle Eye Cherry. Lena Endre. Det är hemska bilder. De vill liksom vara mänskliga och hudlösa och blir kladdiga just därför. Härom dagen fikade jag med en tjej här. Hon kom på en rolig lek: Att alla söderkändisarnas miner var deras miner i terapisoffan. Låter inte roligt i skrift jag vet, men det var det då. Så till den grad att jag kunde blivit kär. Faktum är att jag bor granne med en kändis arbetslokal. Personen ifråga är av olika skäl väldigt högt upp på min rankningslista. Vi pratade en gång på en fest för många år sedan och mitt intryck av henne blev inget vidare. Vid det här laget har hon nog glömt vårt möte. Det har inte jag. Nu bevakar jag allt hon gör. Från bakgården kan jag se henne sitta vid sitt ovala konferensbord och prata i telefon. Ofta har hon någon anställd hos sig. Det är alltid unga och vackra människor. Hennes lokaler är stramt inredda. Hon sysslar med design, sa jag det? Det verkar gå bra. Plötsligt ser jag hennes grejer i skyltfönstret till det som brukade vara grannbutiken. Hennes verksamhet är uppenbarligen inne i en expansionsfas. I ett av skyltfönstren hänger ett diplom från Röda Korset. Det står någonting med "Tack fina du för ditt fina arbete som du gjort för oss". Men så tuttinuttigt då, tänker jag varje gång jag går förbi det. En gång frågade jag några bekanta som arbetar på hotellet ett stenkast bort vem som var den otrevligaste kändisen de mött. Vi talar nu om folk som har betjänat, serverat och städat efter alla från Paris Hilton till Slayer. Rörande svaret på min fråga vad de alla överens: Min kändisgranne. Det handlade om saker som hur hon bemött människor och hur hon betett sig när vinet inte smakat som hon vill. Hon sommarpratade häromsistens. Hon lät riktigt trevlig i radion. Som en härlig kvinna. Och jag tror jag vet vad det är som ytterst faschinerar mig: Förmågan att lura världen. Trompe Le Monde, heter det så på franska? Upplys mig ni som vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Efva Attling??
Jag bodde för många år sen granne med fastiheten där Tony Torén bodde, och gav mig själv poäng varje gång jag såg honom. Högst poäng hade jag gett mig själv om jag hade sett honom på någon av föreningens lövkrattardagar. Men så blev det inte. Däremot såg jag honom ett par gånger med basfodralet på väg till en väntande taxi. Det var fint. Att liksom få det bekräftat. Det ÄR verkligen Tony Torén det där, och i det där fodralet ligger en bandlös bas.
Jag brukade också se Tony, fast inne på konsum.
Rebecka Törnqvist bodde här ett kort tag i början på 90-taket. Henne såg jag en gång sitta på en bänk vid Liljeholmen. Hon såg fridfull ut. Josefin Leffler, sedemera Crawfoord, syntes också ofta i kvarteren på den tiden. Ulf Gruvberg från Sveriges Radio finns här också. Och The Hiveskillarnas studio drar ju onekligen hit en del kända musiker.
Min dotter går i samm skola som Göran Greiders dotter. Och det känns ju som ett kvitto på något bra.
Gud vad lustigt. Semast i fredags berätta en vän om hur otroligt äcklig, elak och otroligt otrevligt ishemsk Evfa hade varit på en middag. Hon är tydligen den värsta. Skickar ut mat, ändrar om placeringar vid middagsbord, ser ner på allt.
Det var allt. Annso
Skicka en kommentar