Hemmet, någon gång efter arton. Oj vad barnen äter. Nu visar SVT1 Aktiebolaget Häxan Surtant. Den senare är essensen av black metal. Gör vad hon vill. Har uppochnedvända ideal och vill inte nå ut till en bred allmänhet. Men för att knyta an: Vissa har som bekant dille på att dela upp beteenden i manlig och kvinnligt. "Bygga hus – manligt eller kvinnligt?" säger de och tittar retsamt på en om man ger sken av att inte riktigt vara med på det. Den farhåga som fick mig att formulera föregående post handlar om att vi män som inrättar oss i en roll nära det traditionellt kvinnliga är och förblir dubbla förlorare. Först får vi ägna våra bästa år åt att dammsuga och stötta våra kvinnor, samtidigt som vår självkänsla nöts ner till botten av att vi aldrig kan överglänsa kvinnorna på deras område. Sedan efter separationen behöver vi återerövra hela jotat inom ramarna för det nya upplägget som i de fall då barn ingår i bästa fall är varanna vecka-livet. En hustle är vad det är. En kvinnlig bekant till mig lever med en man som hamnat i det där. Han har gott om pengar. Jobbar inte så mycket. Går mest in för barnen som han skjutsar av och an till olika aktiviteter. Det är ordning och reda. Hon jobbar mycket ute, nätverkar, är borta och gör sin grej. Allt borde vara frid och fröjd. Tyvärr verkar det hela verkar vara långt ifrån så enkelt. Det är sådana här saker de deltagarna i den där tidningsdiskussionen aldrig skulle fattat om man så förklarade hela dagen. Men åter till min grundfråga: Om vi alla försöker fungera i rollen som den lyckade, postmoderna mannen trots att ingen någonsin sett den sistnämnde – är det inte dags att återgå till skissblocket?
P.S: Mycket snart kommer jag på denna plats posta en blogg om min kändisgranne. D.S.
5 kommentarer:
Jag lever i ett han-dammsuger-jag-ligger-på-soffan-förhållande. Om det kommer att funka i hundra år? Vi kan bara leva en dag i taget. Jag kämpar för att älska och respektera mig själv först och honom sedan.
Jag kanske är som deltagarna i tidningsdiskussionen, jag hänger inte helt med, vad är det för skissblock du skriver om ?
Jag tycker att självkänslan borde växa om man lever utifrån det man tror på. Tror man på jämnställdhet så kan man känna stolthet över att man lever i ett någorlunda jämnställt förhållande.
Rubriken "De vackraste blir över" är en total flirt med alla singlar i den här stan och jag tycker att den är jätteskön.
OK --- you tell me: vad ÄR rollen som den lyckade, postmoderne mannen? Var finns han? Är det hemliga pappan? Eller? Hur ser den lyckade, postmoderne mannen ut? Jag har då aldrig mött honom. Den lyckade postmoderne mannen finns inte - ni karlar är lika ensamma och utlämnade som vi kvinnor på den punkten. Kanske är ni mer ensamma och utlämnade för vi vet i alla fall att om man vill något måste man pay for it.
Att ena parten, man eller kvinna tar huvudansvaret för barn och hushåll tror jag leder till slitningar för eller senare. Växelvis, är väl honnörsordet i relationsskolan. Sen är det väl vanligt med att en (kvinnan) vill att den andre (mannen) ska sköta hushållet på ett särskilt sätt. Kontrollbråken som följer kan väl de flesta utantill. Bra grund för skuldkänslor och dåligt manligt hushållsförtroende. Tillslut kanske han gör det mesta för hennes skull och inte för sin egen eller bägges. /anonyman
"jag har gjort det för din skull, har gjort allting du bett mig om, jag har gjort det för din skull, du har fått allting som du vill ha"
Som vanligt, Larry vet bäst.
Skicka en kommentar