En speciell vän vägrade tro att jag aldrig googlat mitt eget namn. Sedan såg hon konstig ut och sa "Så du vet det alltså inte?"
"Vaddå?" sa jag.
"Shit du har alltså verkligen inte gjort det!" sa hon.
Jag bad henne berätta. Hon sa vad som hänt när hon gjort det. Hon använde ordet illavarslande. Och sedan berättade hon om Wikiepedia-länken där jag kopplas samman med någon jag ägnat rätt mycket tid åt att försöka sluta tänka på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jon, jag kommenterade förra inlägget med ngt som gäller detta, förlåt mig o se där!
Google = en aldrig sinande källa till fascination o felaktigheter...
Ska man bara förlåta? Jag tror att det är viktigt att man tillåter sig att känna, högt som lågt.
Skicka en kommentar