Förbannelsen med denna stad

När jag kommer ut är det blött. Ännu en början på en ny årstid har gått sönder. På bakgården sneglar jag in i silvergruvan och mina och Efva´s blickar snudd på möter varandra. Sedan sätter jag mig på det där cafeet och slår upp laptopen. Jag pratar med en poet som är där i nästan samma ärende som jag själv: Han sitter med ett stort jobb och tycker att hans arbetslokal känns för kall nu. Vi är bekanta från den värmländska skogen. Också han är en varannan veckas-förälder. Vi pratar om ryckigheten i det hela. Och att den tenderar tillta nu framåt jul. Själv har jag börjat skissa på julen med barnen. De gillar gran och julbord och de kommer få en jul med bådadera. Förra julen firade jag utan barnen. Det är en sak man inte skall göra utan att vidta maximala försiktighetsåtgärder, tro mig. I år blir det annorlunda. Bättre. Allt man gör med barnen blir alltid bättre. Utom gå på smygläsning för nytt nummer av snyggt artmagasin. Saker krockar i morgon. Saker krockar varje dag. Det är förbannelsen med denna stad.