En regnig kväll på Djurgårn

Det duggregnar och jag möter Karin Winter vid Gröna Lunds entré. Hon hälsar gladare på mig än jag väntat mig. Sedan spelar Hästpojken – skälet till att jag överhuvudtaget lämnad hemön denna mörka, blöta afton. Martin Elisson är i strumplästen och bär stora, Hawaii-mönstrade shorts. Det är något skrämmande över scenen och jag kommer att tänka på Kurt Cobain. Sedan kör de "Shane McGovan" och det är såklart helt grymt. En stund senare är jag i logen där Poplars håller på att packa ihop sina cymbaler. En ljudtekniker frågar en skivbolagsman om han tyckte sången var för låg i mixen. Säger att han hade kunnat lägga den högre om den inte varit så pass "off". Någon berättar att vissa festat sedan klockan tio i morse. Någon annan försvinner i på muggen med kommentaren "Nu skall jag faktiskt kissa på riktigt." En trappa ner har Maria i Sahara Hotnights tagit på sig scenkläderna. Svarta tights och något elegant och flygigt på överkroppen. I en stor svart soffa sitter en kille som anförtror mig att han hatar rock. Att han tycker hela grejen känns "fem år sedan". Jag vet inte vad jag skall säga. Jag och Maria hälsar. Hon verkar fokuserad men glad. Sedan står hon på scen med den halvakustiska. Jag har gjort det jag skulle. Till och med sagt adjö.
Sedan är det morgon och jag ligger och tänker på Ankarström. Han som dödade den där kungen. De piskade honom på fem torg och högg av hans hand innan de högg av hans huvud. Är det inte något uppenbart skört med ett samhälle som måste slå ner missdådare med sådan grymhet? Jag tänker på hur snacket måste gått. Hur det kan ha varit att dela hans efternamn. Jag har ingen frukost hemma.