Alla vägar tycks bära hit

Det är morgon och jag väntar på Ika i det dragiga utrymmet utanför spärrarna vid Gullmarsplan. När hon dyker upp är hon försenad och har lämnat babyn till farmor. Vi tar tvärbanan österut medan vi snabbt går igenom vad vi bör säga och inte. Sedan kliver vi av vid Luma industri-by. På den jättelika gråa byggnadens fasad ser vi TV-kanalens logotyp, så det är ditåt vi går. Vi beundrar det där jättelika glasrummet som ligger högst upp i byggnaden och som jag spanat på många gånger från en väns balkong på andra sidan kanalen. Nu ser jag att det sitter människor däruppe. Den märkliga arkitektoniska reliken från tiden då detta var en glödlampsfabrik har byggts om till Stockholms kanske märkvärdigaste mötesrum. Vi vandrar i dess riktning med blickarna lyfta. Jag säger något om att det nästan är synd. Jag tyckte om den där platsen när den var ett öde rum i min fantasi. Ett tomt ställe dit ingen människa hade tillträde. Sedan glider hissdörrar upp och en söt tjugosjuåring med headset säger Välkomna. Trycker på en knapp. Monitorer flimrar och högtalare pumpar ut Alicia Keys. En mörk kvinna i slängig kofta lösgör sig ur det vitmålade landskapet. Frågar om vi vill ha något att dricka. Sekunder senare står bryggkaffe och ett väl tilltaget fat med fem sorters kakor framför oss på bordet. Man skulle kunna tro att vi är viktiga. Karin Winter dyker upp och hälsar. Säger något om sitt program. När det går. Om det var torsdagar. Jag träffar kanalens lokala musikchef William. Han scratchade på en skiva jag spelade in en gång och nu undrar han om jag minns honom. Sedan får jag äntligen hälsa på Orvar. Det är osannolikt, men vi har faktiskt aldrig pratat, inte ens hälsat tidigare. Kanske är jag i själva verket här för att en gång för alla få saken ur världen. Han frilansar nu och gör bara ett litet inhop i den korporativa musikkanalens hårdrockprogram Fuzz. Vi börjar prata om Bathory-videon till låten One Rode To Asa Bay som är nio minuter lång och som Orvar faktiskt visade förra veckan. Det är första gången på tjugo år som den visats och andra gången överhuvudtaget. Jag har hört talas om den men egentligen upphört att tro att den existerar. Orvar säger att han tror den kommer dyka upp på nätet nu. Sedan måste han gå och prata med något band. Ika säger något om att det känns litet oväntat att vi sitter här. Jag säger något om att alla vägar tycks bära hit. Produktionskvinnan dyker upp med två avtal. Jag minns inte detta från den gamla tiden. Vi skriver på, koftan svassar iväg och Ika säger vad jag tänkt sedan vi kom in i lokalen: Att det måste vara jobbigt att jobba på en arbetsplats där man måste vara så snygg. Och det är bara att fejsa det: Samtliga kvinnor i kontorslandskapet runt oss är spektakulärt vackra. En sminka dyker upp och tar Ika med sig. De är borta länge. Jag skriver dessa rader. När hon kommer tillbaka ser hon ut som vore hon utkliven ur en Runaways-affish. Orvar ropar in oss. Studions mörka inandöme är varmt som en livmoder. Vi myggas upp. Jag kommer på mig med att trivas rätt bra där bland lamporna och jag tror det är Orvars förtjänst. Jag kan inte nog betona hur trevlig jag tycker den mannen är, både i rutan och i verkligheten. Vi får önska en låt och väljer de Schweiziska death-metal pionjärerna Celtic Frosts klassiker "Circle of the Tyrants". Vi pratar litet om vår kommande bok också. Resultatet kan avnjutas i MTV:s Fuzz nu på söndag. Efter ett tiotal förhållandevis trevliga minuter har vi gjort vår grej. Ur en skål i ett bakom-rum nappar jag åt mig en famn kravmärkt frukt till barnen och sedan är vi outta there.