Som ett flipperspel i huvudet

Jag är redan på väg att blåsa bort i det här. Det är så klart ironiskt. Jag har ju ännu i väsentlig mening inte sagt, gjort eller åstadkommit särskilt mycket. Men nu är det bara som ett flipperspel i huvudet. Jag gick upp sex. La ut bloggen. Väckte barnen och gick iväg med dem till skola och dagis strax efter åtta. På mina axlar: Min son. I mina armar: Laptopen, min dotters gympapåse, en pappkasse med chokladkakan jag bakat till hennes skolcafé i eftermiddag. Grädden hade jag självklart inte heller glömt. Det är, när allt kommer kring, en livsnjutares nätdagbok ni läser. Och ändå: Ett dåligt samvete som den ilande värken i en försummad tand. Tankar letande efter områden där min praktiska insats skulle kunna bedömas som otillräcklig. Det handlar om saker jag inte hunnit göra. Jag tänker inte gå in på detaljer, suckers!
Sedan står jag på förlagets kontor. Människor kommer ut ur dörrar i en korridor. Samlas vid kaffebryggaren. Jag pratar med en redaktör. Han har läst. Jag pratar med ställets grundare. Han säger att han såg mig på TV igår. Det kommer folk säga till mig hela dagen. Inte förrän en stund senare upptäcker jag att min tröja är ut och in. Det är i soffan där jag sitter med det där manuset framför mig. Men Nina har kört det genom något komprimerande data-grejs så att det ser mindre och mer lättläst ut. Hon har läst det också. Alltihop. Det är det ingen levandes människa som gjort tidigare. Nu lyssnar jag på henne. Försöker höra. Det känns inte som jag trodde. Det känns mångfaldigt mycket bättre. Hon har sammanfattat sina intryck i ett brev också. Mer tänker jag inte tillägga i ämnet just nu. Istället läser jag detta textstyckes första mening igen och inser hur skrattretande vissa av er förmodligen finner det hela. Men bara för att tala klartext: TV-grejen. Tidningsgrejen. Barnen. Chokladkakan. Blogga i ottan. Uppmärksamheten. Förlagsmötet. Alltihop är på väg att matta ut mig fullständigt faktiskt. Jag sökte en väg vidare och detta var vad jag fann. Jag brukar tänka på den där scenen i slutet av "Goodfellas". Så känns mitt liv jämnt, fast minus kokset då. Och denna dag är det tydligt. En stor maskin har satts i rullning och det enda jag kan göra är att försöka hålla fast i den.