Samtalet

Så sitter vi där då. Jag är först på plats. Det är ingen slump. Jag vill ha full koll på situationen, etablera de andra i mitt inre en och en. Jag vet ju hur snabbt jag tenderar att förlora kontrollen i sådana här sammanhang. Att man serverar mig öl gör inte saken bättre. Jag har redan valt taktik: Att låtsas dricka och verka avslappnad för att sedan hugga när man minst anar det. Varför? Man måste ha en taktik i sådana här sammanhang. En mission. Annars blir allt helt meningsöst. Vilka är vi då? Jo i hörnet journalisten på gratistidningen som har arrangerat detta möte. Han slår diskret på MP3-inspelaren när ingen märker något. Han är själv frånskild men har varit det litet längre än jag. Bredvid mig Elaine - en kvinna som har skrivit en bok om att bemöta härskartekniker. Efter en missvisande notis i dagstidningen härom dagen har alla fått för sig att hennes bok är en skola i dessa tekniker. Det första hon gör är att beklaga det. Elaine är en babe, helt klart. Hon är singel och verkar gilla det. Har varit i U.S.A där man dejtar många och länge. Hon säger att hon vill ha det så här också, jag får mer och mer för mig att hon mest är dåligt uppdaterad på hur det redan blivit. Mitt emot mig sitter en man som heter Mats Strandberg. Han har skrivit flera böcker men jag förstår aldrig om vad. Bredvid honom finns Katrin Schulman som ser fixad, klar och kamera-redo ut. Och så i hörnet, detta rundabordssamtals visuella kronjuvel – Karin Winter, som tidigare jobbade med Spypar och som nu är vid musikkanalen MTV. Det första som händer är att vi anmodas presentera oss, samt beskriva vår nuvarande relationsstatus. Jag säger att jag är frånskild. Katrin Schulman frågar efter hur många år. Jag svarar "Tretton år" så högt och tydligt jag kan. Jag är ju själv litet stolt över faktumet – det är inget litet fjaskförhållande jag brutit upp ifrån. Då gör Katrin Schulman något så roligt att jag för alltid kommer respektera henne för det. Hon tittar på de andra och säger "Såg ni hur arg han var när han sa det?" Och jag vet faktiskt inte om jag är för korkad för att inse att hon djävlas eller om hon bara är rolig. Sedan berättar hon en helt fruktansvärd historia från sin bloggarkarriär: En man som framfört ett sliskigt förslag till henne på hennes blogg kan inte få jobb i Sverige eftersom alla som googlar hans namn direkt länkas till det sliskiga förslaget. Hon övertalades till att ta bort det. Men då ville det sig inte bättre än att hon hade glömt lösenordet till bloggen. Och hon kan för sitt liv inte ta sig in på den. Och på den vägen är det. Efter det trevar samtalet igång. Hur går det då? Jo tack ganska bra. Men det är mycket färdsträckor och programförklaringar. Jag blir sittande. Har ganska tråkigt. Tänker på Karro och barnen därhemma. Det kunde vara vilken middag som helst. Sedan uppenbarar sig sprickorna. Och nog sköter jag mig. Skyndar fram. Hugger. Och långsamt, alldeles för långsamt inser jag det: Ingen av de andra, förutom journalisten som håller i det hela, har barn. Således finns det vissa saker de inte skulle förstå om man så upprepade det hela kvällen. De vet intet om känslan att vara ensam med två barn och inte kunna gå ut på kvällen och köpa sylt om det behövs. Eller om dess motsats när det är lämna-barnen-dag. Elaine är den som tydligast illustrerar denna aningslöshet. När vi får frågan om vilken typ vi faller för och jag svarar "drivna kvinnor med taskiga relationer till sina pappor" går det som en stöt igenom hennes kropp. Hon känner sig träffad och alla kan se det. Karin Winter säger bland annat att hon har en "skitpraktisk grej" i sin hjärna som gör att alla människor hon inte träffat på fyra år bara raderas ut ur minnet. Vem är förvånad? Mats Strandberg tycker att det finns för många gråzoner mellan att vara ihop och inte. Elaine tycker det finns för få. Och så håller det på. Jag är inte avundsjuk på han som måste skriva ut det. Men nu till den centrala frågan – blir det som jag trodde – att fru Schulman snabbt identifierar mig somm sårbar och försöker smocka till mig? Jag måste nog faktiskt svara jakande, även om hon bara gör det på en fullständigt ofarlig nivå. Som när hon och Karin Winter enas i sitt förakt mot Facebook- och nätdejting och jag på skoj frågar fröken Winter om hon skulle föredra att jag gick fram till henne IRL och lukade illa, varpå fru Schulman tittar på mig och iskallt säger "Det vågar du inte." Skojar vi med varandra eller finns det riktig kyla där bakom? Jag säger något om frihetskänslan första kvällen utan barnen. Naturligtvis tycker flera att det låter förskräckligt och sorgligt. Samtalet skyndar sig tillbaka in i skenbara uppbyggligheter. Det är anmärkningsvärt tamt och grunt, inte minst med tanke på laguppställningen. Och det är ont om syre. Långa stunder förstår jag inte ens vad de andra pratar om. Det går in genom ena örat och ut genom det andra, som en sinusvåg. När jag åker därifrån känner jag mig lättad över att inte blivit mer missförstådd än vad som skedde. Jag hade kunnat ge mycket mer och samtidigt inte ett gram till.