Ofrivilligt funny funwall

På jobbet låter jag dimman av allt besätta mig, spela mig som ett ett gapande flipperspel. Sedan hemma lyssnar jag på radion. Det handlar om Evert Taube. Man berättar om att han hatade att föreviga sin musik på skiva. Hur han ville att alla hans sånger skulle skapas och framföras i stunden. Men den nya tiden kom, och så småningom lärde han sig att låta spontan, som om han sjöng visan för första gången, fast det var den tvåhundafemtionde. De spelar upp några framföranden med honom där han improviserar. Det slår mig vilken stor artist han var. Sedan är det en intervju med hans son. Han pratar om hur det var att bära pappas lutor. På ansiktsboken diskuterar jag och en vän ett ganska personligt problem. Jag påpekar att vi borde föra diskussionen på min funwall. Att det skulle kunna ge sistnämnda ord en fördjupad giltighet. Det skulle kunna bli en ofrivilligt funny funwall. Jag går in på detta forum. Inga komments på dagens inlägg. Är jag inte älskad? Jag växlar några mail med Elaine. Hon är liksom jag osäker på vad hon sa i den där diskussionen. Vi dryftar detta med att be om en utskrift, kolla igenom, styra upp. Att granska eller inte granska – det är frågan. Sedan tänker jag att om jag framstår som dum eller larvig i någon diskussion i någon tidning – vad spelar det för roll i den kosmiska helheten? Tror jag lever så här och låter det vara istället. Men det är kul att få mail av Elaine. Länkar även upp mig med ett eh...gammalt hångel på Facebook. Noterar att hon har lagt sig till med någon slags femtiotalsstil. Får för mig att det har med sexuell rädsla att göra. Att syftet är att få vara ifred från män. För hur närmar man sig en kvinna på femtiotalsvis? Beats me och förmodligen fler än så. Det skulle också förklara varför hon alltid varit rutten på att svara på mina mejl. Men nu passar det alltså att skicka en friend request, jo jag tackar ja.