Någon slags sår

Är på jobbet. Någon på radion får Dagens Ros av en programledare med hårt komprimerad röst. Sedan sjunger en kvinna en ballad. "Agnes?" säger Max Cady. Vi ler mot varandra. Tänk om det inte behöver vara svårare än så här? Det är en kommersiell kanal med lugn musik vi lyssnar på, jag och A.D-Max. Nu spelar de Elton John. Min kollega säger något om hur konstigt det kändes när gamle Elton plötsligt ändrade låten till att handla om Diana Charles och inte Marilyn Monroe. Det har alltid stört mig också. Ärligt talat, vad tänkte den sönderkoksade återstoden av hans hjärna? Det är ju som att ge någon en julklapp och sedan ta tillbaka den och ge den till någon annan. Typiskt för en junkie å andra sidan. Slår vad om att Thorsten Flink & Co gör sådant hela dagarna. Stjäl en fläsk-bog på Konsum, knackar på hos någon, ger bort den, ångrar sig och tar den med sig. Efter Elton kör de en No Doubt-ballad som jag en gång var ganska förtjust i. Men man utvecklas. Förändras. "Så här bitter verkade du inte vara 1989." Nähä, vad lustigt för du verkar vara dig lik exakt. Jag och Matilda. Hur länge kan vår relation ha varat? Några veckor? En månad eller två? Jag räknar och räknar och det verkar som det gått arton år sedan dess. Våra vägar har inte korsats en enda gång under dessa år. Och ÄNDÅ, ÄNDÅ, ÄNDÅ verkar någon slags sår fortfarande finnas där. Jag finner det värt att notera. Den stora frågan är kanske vad vi kan göra med insikten om hur länge vissa saker dröjer sig kvar i oss. Nu låter jag U2:s "With or without you" lägga sig där som en het stekpanna under minnenas lövbiff.