Den sista mjukglassen på jorden

"Inte en chans att han fick sparken". Min vän sitter mitt emot mig vid köksbordet. Det är förkväll. Jag har gjort honom en fifty fifty och Lisas bland-CD jobbar från stereon.
"Han om någon är alldeles för medveten om att det skulle komma ut förr eller senare. Han skulle också vara den första att spela ut det där kortet – Jag fick sparken för att jag skrev vad jag ville. Förmodligen har han blivit erbjuden något annat" En stund senare står han i badrummet och frågar om jag har någon hårprodukt. Berättar att han inte sovit mer än två timmar. Att han just blivit buksvåger med en rad märkliga karaktärer. "Nick Carter. Och Peter Steele i Type 0 Negative. Han var skitful i verkligheten sa hon" Han kommer ut från badrummet. Har frisyen ordnad på ett sätt jag aldrig sett förut. Vi lyssnar på två låtar från "Unleashed in the east". Sedan är vi på väg. Han insisterar på att vi skall åka taxi. När vi kommer fram till öppningen av performance-galleriet är trottoaren full av människor. Den första jag möter är expojkvännen till en vän. De skiljdes för en månad sedan. Jag tar honom i hand och frågar hur det är. Tänker att han ser blek och svag ut. Efteråt tänker jag att jag borde beklagat det som hänt dem. Vi har ju inte pratat sedan dess. Vad höll mig tillbaka. Skuld? För vad? För att jag är hennes vän? För att jag har en obehaglig känsla av att han, helt ogrundat, kanske är svartsjuk på mig? Vi hälsar på galleristen som är en gammal bekant. Hans ögonlock är tunga och han berättar att de är på väg att stänga för kvällen. I dunklet längst in i har Performancekonstnären just gjort sin grej och Henrik De La Cour spelar skivor. Vi hälsar. Pratar kort om att jobba med saker som tar lång tid.
En stund senare står vi på O-baren. De har någon slags jubileum, och Backyard Babies-Nicke mixar Social Distorsion med Billy Brag. Vi klämmer oss in vid bardisken. Bartendern frågar vad vi skall ha. "Ställ inga frågor, jag betalar" säger min kompis. Bartendern frågar något ändå.
"Ställ inga frågor sa jag" upprepar min vän.
En stund senare läppjar vi på något sött, bubbligt och ingefärsdoftande. Några tjejer rör sig i takt med musiken. Min vän säger något om hur mycket han hatar tjejer som dansar på fel plats. En video på väggen visar hur ett graffiti-gäng målar om hela tunnelbanetåg. A-mannen börjar prata om sin tid i New York. Om alla judinnor som ville ligga med honom där. "De var hur många som helst." Han säger att han egentligen undviker att gå ut runt Stureplan. Att han föredrar att ragga på tjejer ur den undre medel- respektive arbetarklassen. Jag frågar om han aldrig appellerats av tanken på att vara sexuell betjänt åt en kvinna i uppsatt position. Ge en moderat oralsex. Han börjar prata om judinnorna igen. "De var ju så jävla tokiga i mig. Och jag ser ju ut som värsta ariern. Som nidbilden av någon som skulle kunnat varit deras fångvaktare under andra världskriget. Men man kanske inte skall dra för stora växlar på det där." En blond journalist / singersongwriter böjer sig emellan oss för att beställa. "Fan vad folk trängs, jag blir sur – kan de inte känna vår kraft – hur mäktiga vi är?" säger min vän. Sedan frågar han mig om hur jag upplevde Hannas-eran. "Visst vad det som att allt var möjligt när man stod i den där källaren?"
"Ja, trots att inget någonsin hände. Det var litet som dåtidens Facebook."
"Man addade varann helt enkelt." Han avbryter sig plötsligt. Något stör hans koncentration "Ser du hon den blonda där borta?" viskar han. "Jag tror jag smittade henne med klamydia en gång. Jag är ganska säker på att det var hon som anmälde mig. Jag bodde ihop med en tjej då och fick det där bruna kuvertet och bara (imiterar någon som rycker åt sig något väldigt fort) och det var ju från vahetere...fittkliniken." Bakom hans rygg ser jag den blonda prata med sitt sällskap – en storväxt man i kavaj. Hon gestikulerar åt vårt håll. Vi hade ändå tänkt röra på oss.
Minuter senare, utanför den lilla baren, säger en vakt "Sorry bara stammisar här ikväll." Någon knackar mig på axeln. Jag vänder mig om. Möter upppärrade ögon. En omfamning. Ett "Faan vad kul att se dig, men vad fan ser du så jävla stel ut för?" Två gamla vänner och en blond tjej jag aldrig sett förut suger girigt på sina cigarreter. Frågar om det är sant att vi inte kom in. Tecknar åt vakten. När vi sedan går förbi honom sneglar han inte ens åt vårt håll.
"Vad fan är det här jävla stället på väg när folk som ni inte kommer in? Min gamla vän är upprörd. "Det är BAD FOR ME! BAD FOR ME!" han slår sig på bröstet och både låter och ser ut som Al Pacino i filmen Scarface. Inne i lokalen: Luciano, hans syster, Service-mannen, Ceasars-David och ställets boss. Den sistnämnde ser ut att ha tröttnat på kvällens Tony Montana. Det är A-mannen som påpekar att bossen inte någonsin möter hans blick. Vi står där under projektionerna, bland vackra kvinnor och CD-necessärer. För min vän är det ändå inte nog.
"Jag skulle vilja träffa en tjej som sög min kuk som om det vore den sista mjukglassen på jorden."
"Men har du inte hela telefonen full av dem?"
"Jo, men någon ny."
"Okej?"
"Som den sista mjukglassen på jorden. Det skulle aldrig tillverkas någon mer mjukglass sedan. Fattar du?"
Han börjar trycka på sin telefon. "Punkter" säger han. "Kom ihåg det när du SMS:ar med kvinnor. Man säger att allt finns mellan raderna. Men det är skitsnack. Det finns i punkterna."