Regn. Och det där med måndag morgon. Och ändå. Tro. Andetag hela vägen ner i magen. Frånvaron av rädsla. Jag bad om en väg vidare och detta var vad jag fann. Prayer changes. Robert Kelly har alltid haft rätt. Matilda har rätt hon också. Kanske i allt hon skrivit i olika kommentarer till denna blogg. Vi har inte all tid i världen. Vad har fått oss att tro det? En befogad fråga. Jag släpper in den i mig. Jag lever ju i nåden av att inte behöva ett hårt skal. Men nu till mig och Matilda. För det är väl lika bra att vi kallar henne det. Är det inte litet vackert hur det förflutna här knappar in och röster från förr och nyss blandas som om vi alla vore medlemmar i en stor, sjuk familj där det är julafton och jag är granen?
Jag levde i den där staden i norra Sverige. Man kunde se fjäll. Man kunde lyssna på Danzig och tömma en flaska sött vin och gå ner på stan och spela flipper. Sedan gick man till något av de där ställena och drack ännu mer. Det jag inte minns nu är vilken musik som spelades och vad man egentligen pratade om. Vad man såg i det där. Jag minns ett bråk med min flickvän en kväll när jag hade tröttnat på allt det där och kände mig färdig med det. Inte ville följa med ut. Hon var blond och vi var själsfränder. Vi är det fortfarande. "Varför är ni inte ihop?" frågade någon alldeles nyss. Jag blev fånigt svarslös. Men den historia jag nu vill berätta för er började några år senare. Jag befann mig i vad som skulle bli mitt livs hittills näst längsta förhållande. Men först skulle jag lära mig något väsentligt om skuld. Kasta mig själv i bassängens djupa ände utan att kunna ett enda simtag.
6 kommentarer:
Bild på Storgatan i Östersund. En bra gata, världens minsta för att vara Storgatan såsom omsprungen av Prästgatan. Ligger liksom alla gator i Ö-sund i linje med isblåsten från Storsjön, vindarna går lavin nerför fjällen, river fram över Storsjön, trängs ihop av Frösön och dånar som förstärkta av en Marshallstack Storgatan upp, innan den tömmer sina uppfångade och virvlande Sibyllapapper och ciggpaket mot Storsjöteaterns grå stengrund. Hade Stan legat i Kina eller Forna Sovjet (som landet heter, nu, förr?) hade staden rivits och gatorna dragits om i lä för den piskande vinden, med slingrande gator i udda vinklar mot det stora vattenflaket som driver iskristaller innanför kragen på alla de som rusar omkring med uppdragna axlar mitt i för kalla kläder. Storgatan, så smal att de rappade väggarna rispas av plogen och skoporna på båda sidor tidigt en morgon när snöröjningen dundrar fram kl 4, och man drar kudden över huvudet och svär att aldrig mer försöka leva norr om 30e breddgraden. Men man lever ändå. Bara lite tröttare av snöröjningens buller.
Larry borde skriva en låt om Östersund. Stan är bara ännu mer förbannat kall.
Vad spännande du började...jag vill läsa mer!
Nu mindes jag plötsligt. Man har ishall, fast stan är förbannat kall.
Docenternas sundsvallsdissning som jag lyssnade på i tonåren. Kanske dax att plocka fram den skivan igen efter 20 års glömska...
Tack igen för bra blogg!
/Milo
PS kom plötsligt på att det nog är samma låt (vad heter den nu igen?) som har raderna: Hej lilla vän/jag spelar elgitarr/vad spelar du för roll?
Skriver du fortsättningen i en bok så köper jag den. Vemodigt, fint och otroligt spännande!
UNDERBART; änltligen ngn som fattat att jag alltid har rätt!
;-)
...har varit full på Södermalm, har varit full i Gamla Stan, har varit full, mitt i City...
Hästpojken, i original. Men smärtan har flyttat till Flemingsberg, och kemikalierna dovare, dystrare, boja i tung guldlänk om halsen.
Den anonyme
Skicka en kommentar