En dålig natt att dö i

Det är förmiddag och jag arbetar på bakgården. Genom ett fönster hör jag Bryan Adams röst sjunga en kvalmig ballad om att älska en kvinna. Det händer för mycket saker i dag. Jag borde strunta i allt och bara arbeta. "You can´t work in Stockholm" sa en gång en engelsk manager och pop-producent klokt till mig. Sedan ringde han sin langare, tömde ett helrör vodka och skjutsade mig till mitt hotell i sin jeep. Det blev en vansinnesfärd i hundraåttio. På trottoarer och över gräsmattor i parker. Jag borde fruktat för mitt liv, men jag skrattade hela vägen. Det var så uppenbart att han ville göra intryck och jag kände mig smickrad över det. Senare överlevde han mirakulöst efter att ha lindat han sin andra bil, en BMW, runt en betongpelare i Ladbrook Grove. Han lär en gång ha jagat en svensk kvällstidningsrecensent med baseballträ efter att denne skrivit något ofördelaktigt om hans frus frisyr. Han har lugnat ner sig sedan dess. Jag pratade med A-mannen igår. Han hade fått panikångest och lämnat arbetsplatsen. Nu satt han hemma med persiennerna neddragna. Jag frågade honom vad kärnan i hans smärta var. Han sa att det var att hans tvååriga dotter i detta ögonblick låg i famnen på en annan man som läste godnattsaga för henne. Han säger att han inte fattade vad som hände. Ena stunden var det han och hon. Han skulle köpa en större lägenhet åt dem. Sedan, bara veckor efter att hon dumpat honom hade hon den nya mannen vid sin sida. Vi pratade om det outhärdliga i att bli lämnad av någon som inte uppvisar tecken på att vara ledsen över det som hänt. "Hon skall ju vara ledsen" sa han. "Då hade det varit en sak. Då hade vi kunnat enas om åtminstone en sak." Jag lyssnade på honom och tänkte att ja visste mer än jag önskar att jag visste om just den känslan.