De som hade för ont

Jag hade svårt att sova igår. Var nöjd med vad jag åstadkommit under dagen och lät det berusa mig. Barnen sov. Jag hade varit hos en vän. Han hade producerat en dokumentär TV-serie om livet efter skilsmässan och visade mig några episoder. De medverkandes berättelser kom i alla sorter. Någon, en kvinna, hade blivit lämnad mitt i graviditeten. Någon, en busschaufför hade gråtit mellan varje busstur. Någon hade bedragit, någon hade dröjt sig kvar som ett vått plåster, någon, en kvinna i femtioårsåldern, hade funderat på att köra över sin exmans nya fiancee med bilen. Hon var min favorit, men alla talade till mig. Alla berättade sina historier från ett eftertänksamt efteråt. Min vän berättade att castingen var det svåraste momentet. Det gick inte att använda folk som hade för ont.
Den mest effektiva illusionen som programmet förmedlade slogs jag inte av förrän i morse. Hur samtliga intervjuade tycktes tala från ett Shangri La på andra sidan skilsmässan. Var det i själva verket ett propagandaprogram för att skilja sig jag såg? Om programmet hade ett underliggande budskap så var det att det går att få ett bra liv efteråt, sedan. Och ni må tro att det blir något att mysa ner sig i.
På dagen hade jag tackat av en gammal dagisfröken. Jag mötte min gamle dagis-vän R. Han skulle skiljas. Han var ett enda nystan av smärtnerver. Han kunde inte andas, tänka eller över huvudtaget stå ut. Jag brukade gilla när saker som äktenskap gick sönder. Min glädje var glädjen hos ett barn som bevittnar förödelse på andra sidan ett byggplank. Nu fann jag det ledsamt och banalt. Jag kunde sagt åt honom att inte ta livet personligt, men inget jag hade sagt hade hjälpt. Och nu inser jag det: Jag är inte där han är. Sedan var det kväll och jag besökte en Facebook-profil som jag borde hållit mig borta från. Jag visste det lika väl som knarkaren vet att nästa möte med giftet inte kommer ta honom till framtiden. Det skapade bilder jag kunde varit utan. Det blir lätt så när man känner saker man inte råder över.