Liemannen hatar det som binder oss samman

"That´s a very important strategic decision" säger ensam röst på andra sidan kontorslandskapet. Jag är så trött att jag utan problem skulle kunna somna i kontorsstolen. I effektivitetens namn minskade jag i natt ner mina sömntimmar till sex. Men jag hann äta frukost. Nu tänker jag på det där med regnkläderna och undrar hur det skall gå till. Tre dagar av kärlekens vecka återstår. Sedan börjar möjligheternas dito. Liksom det lättaste och det svåraste: Att enbart ansvara för mig själv. Men redan i morgon skall jag träffa någon som jag tror uppskattar mig. Någon vars intentioner med att träffa mig inte är något jag sett mig nödgad att grubbla över. Jag tror det har att göra med att vi är i ungefär samma ålder. Och jag vet att de senaste dagarna hade tett sig annorlunda om jag inte vetat att vi skulle ses. Vi har mötts flera gånger men bara i sällskap av gemensamma bekanta. Vad kommer vi prata om? Jag har tänkt på henne en tid men vet egentligen inte mer om henne än att hon är mörk, kan stämma en gitarr, sjunger country och verkar vara en bra person.
På mitt skrivbord ligger tidningen med artikeln om att nöd-telefoner skall installeras vid en populär självmordsbro på Västkusten. Liv kommer räddas. En mamma kommer få behålla sin son. Ett barn kommer få behålla sin förälder. Liemannen hatar det som binder oss samman och suicidalitetens kärna är känslan av att inte höra till. Att vara utanför.
"I think that we should...hallå?" säger rösten, nu bakom mig.
Det trycker över bröstet. Rädsla vill skena. Jag minns hur jag under några veckor i samband med min och exets första kris åt något som gjorde det lättare att andas. Kan det ha gått fem år sedan dess? Det var som att se sin Super Mario-gubbe växa fyra storlekar eller som att för första gången träffa sin mor. Jag kunde rusa genom tunnlar snabbare och hoppa högre utan att dö. Utan smärta. Utan ansvar för det som pågick runt och i mig. Jag tog skydd i en kemisk återvändsgränd som jag inte lämnade förrän några veckor senare. Det var inte svårare än att snöra av sig ett par kängor. Sedan satt vi i soffan. Hon frågade "Hur tycker du vi skall göra?" Jag sa åt henne att göra sig av med den andre. Hon lyssnade. Jag hade benådats vid kärlekens skrank. Sedan fick vår dotter en lillebror. Nu tänker jag på det och gråter tyst i min kontorsstol. Och jag bryr mig inte om någon ser det. Allt har varit.