Strandcatwalks, våldtäktsromanser och det goda livet

St Agnello, den 28 juli 2009 Jag oroade mig för homogeniseringen av Europa. Att även det stövelformade landets unga skulle se likadana ut som fashionistorna runt Götgatans krön. Oron visade sig lika obefogad som den för att Mc Donalds skulle utarma det Italienska köket. Här är allt lika extravagant, urartat och upp och ner som i en Pasolini-film. På betalstränderna läggs catwalks i plast över sanden, så att de plastikopererade donnorna lagom till högsäsongens början nästa vecka skall kunna trippa ända ner till vattnet i högklackat. Allmänna ytor är dock ett eftersatt område. Liksom K-märkning. Om en söndervittrad borg med sjöutsikt är under upprustning kan man ge sig den på att det vankas ännu ett lyxhotell. Och den åttahundra år gamla fästningen på toppen av ön Capri´s högsta berg ser på riktigt ut att ha försetts med panoramafönster. Det är en "riva bort och blåsa ut-glädje" som kunde få Vasastans mest skrupelfria bostadsrättsförening att likna riksantikvarieämbetet. Citronlundarna är många men man kan tyvärr inte sitta i så många av dem. Det är liksom oftast igenbommat och avstängt. Den sydliga badorten St Agnello är endast framkomlig tack vare ett ett fåtal gränder trånga som om de karvats ut med förskärare. Men som man börnar på Vespa genom dem ändå! Och som man tutar! En brant, stenlagd gång visar vägen till badplatsen. Gången leder genom berget och verkar vara en rest från en tid då anläggningen haft militärt syfte. I viken ligger fem lyxkryssare på rad. Vid piren drar en fet man med metspö upp jättesmå fiskar. Han kastar tillbaka de flesta i havet igen. På betongbryggan bredvid blir tonårstjejer av inhemsk börd dragna i håret av jämnåriga manliga grannar som ännu bor hos mamma. Det är mycket kiv gränsande till våldtäktsromantik här. Men vi har tur med boendet. I hörnet av det lilla rummet där jag skriver dessa rader står en stationär dator. Jag svävar mellan möjlighet och verklighet. Jag gav mig inte ut på denna resa för att konfrontera saker. Men när jag till sist ändå öppnade kuvertet från min favoritförläggare, det som jag trodde skulle innehålla kommentarerna på mitt senaste bokmanus visade det sig innehålla förlagets höstkatalog! Och jag som just stålsatt mig för att ta till mig feedback! Jag blir så förvånad att jag bara sitter och glor framför datorn en stund. Sedan skriver jag dessa rader.
Under denna Italienresa har jag hittills läst Chuck Klostermans "Killing yourself to live" Björn Larssons novellsamling "Filologens dröm", Lemmy Kilmisters "White line fever" samt (börjat på) Marilyn French´s "Kvinnorummet". Hittills har nog herr Larsson roat mig mest. Finns på himmelsfärgad pocket och rekommenderas varmt! Jag vill passa på att tacka för alla brev och mail jag fått från läsare av min bok! Som för övrigt är menad att läsas på sommaren – så hugg ett pocketex snarast! Och tack även för de fina kommentarerna jag fick på förra blogginlägget här nedan! Det såg så snyggt ut att jag egentligen inte ville skriva något mer blogginlägg någonsin. Inte minst tycker jag det känns hedrande att min bok av vissa ställs vid sidan av Schyffets monolog "The 90`s". Nästa gång jag låter höra av mig är det för att berätta en helt annan historia. Jag svär vid allt silikon på Capri.

En överdriven och opassande sanning

Jag dissekerar en historia som ännu lever och som vrider sig under min skalpell. Genom fönsterspringan vid taket sipprar vårens sista svalka och motorljud från fordon som tycks stå still. Är stillhet något man skapar eller bara hamnar i? Och varför tog det mig så lång tid att nå hit – till denna historia? Ja det är sådana tankar som leker med mina egna ibland. Men nu till varför jag skriver dessa rader, bloggar igen, rentav. I morgon fredag släpps min bok "Jag tror vi behöver prata faktiskt" som pocket. Jag vill därför greppa min bloggosfäriska antenn, svinga den mot takplåten, Merkurius, måsarna, randen av himlen och en gång för alla förkunna: Köp boken! Denna pocketutgåva är en extra upphotad version av sitt hårdpärmade syskon, full av lyxiga blurbar och drivor av lovord som likt vita utslag sprider sig tamefan överallt över det lyxigt klaustrofobisvarta utanmätet med Lotta Kuhlhorns mans- respektive kvinnofigur. Jag slår upp den ibland och läser några ord. Och ja: Jag älskar den här boken. Och nej: Den tillhör inte mig mer. Ganska nyligen tog jag konsekvensen av det och gav bort ett exemplar till en person som visade tecken på att behöva den. Vi kan kalla henne Valerie Simpson. Det var inte utan dubier som jag gjorde detta; Vad skulle världen mellan de böjliga pärmarna göra med min relation till Valerie Simpson och tvärtom? Det var med ännu en känsla av att ha satt igång någonting bortom min kontroll som jag nästa dag knackade på dörren med namnet Simpson. Hon hade tillryggalagt fyrtio sidor och sa: "Den här boken har inte bara återgett mig lusten att läsa – den har återfört mig till livet". Jag vet att det kan framstå som överdrivet och kanske är det rentav opassande. Ibland är sanningen överdriven och opassande. Och jag svär med handen på min vinylutgåva av Anvils "Metal on metal" att ovanstående är sant. Vidare är jag fyrtioett år och har inte tid för väntning på att andra skall utnämna mig till saker. Författare till sommarens bästa pocket till exempel. En bok till ett pris så ringa att du har råd att köpa den till alla du bryr dig om. För att helt kort slopa alla omskrivningar så är jag sketanöjd med att ha gett ut denna bok och vet att den kommer bringa glädje och förödelse för en lång lång tid. Köp, köp, köp, läs, läs läs och du skall ha min välsignelse! Nu: Skära.

"Jag tror vi behöver prata faktiskt" såld till Frankrike

"Tyvärr kan de aldrig bli något annat än vad gitarren är för Steve Lukather. Förstår du?"
"Inte riktigt."
"Ett redskap ur vilket jag kan krama fram tusen flagioletter, men bara en halv känsla. Resultatet ger mig bekräftelse, men det är knappast själarnas möte."
"Är det tom sex?"
"För dem är det inte det."

Så blev det officiellt: Min bok "Jag tror vi behöver prata faktiskt" har köpts av det franska förlaget Payot & Rivages. Det är ett i Frankrike högt aktat kvalitetsförlag som annars mest ger ut idel Nobelpristippade författare som Sjón, Jim Crace, Alice Munroe och Rafael Chirbes.
Och nu alltså även berättelsen om Karl Mikael, uppbrottet, transformationen, vattenfordonen på Match.com, trubadåren Staffan, närhetsnöden, allt du hoppas aldrig mer skall angå dig. Det känns såklart fint, oväntat, rimligt, hoppingivande. Oväntat för att fransosen är dokumenterat kräsen då det gäller läsning. Rimligt därför att min bok är en roman om människor med lager i sig, som en lök, för att travestera den otäcke regissören spelad av Stellan Skarsgård i Entourage.
Det känns som just den där lilla julklappen man inte vågade hoppas på. Jag tror jag gick ner på knä och tackade en makt utanför mig själv faktiskt.
Vad mer har hänt?
Jag har stått vid busstationen på lilla Essingen, spanat mot den höga bron österut och tänkt på hur hög den är.
Jag har lyssnat på Lloyd Cole och nynnat en del på hans låt Are you ready to be heartbroken. Jag tycker den är fin. Jag tolkar det som att den är riktad till en vän som saknar ödmjukhet. Är jag rätt ute nu?
Jag har haft väldig många word-fönster öppna samtidigt också.
Och jag har tagit emot allt som är kvar av mitt barndomshem. Det rymdes i en liten kartong. Den innehöll brev, en burk med ett mystiskt och eldfängt extrakt utvunnet ur revlummerns ståndare, plockade under skolraster av en sextonåring som tapetserade rummet med Accept och sågade kaststjärnor.
Den innehöll foton jag inte sett på tjugo år. Jag gladdes åt att det dröjt. Jag var ju inte redo innan. Den var en liten tidsmaskin den där lilla papplådan. Jag har den i bokhyllan nu och tar fram den ofta.
Jag har jobbat konstant. Det borde bli ett resultat snart. Man borde kunna hålla något i handen och säga Bra.
Jag har googlat Finspångs kommun.
Jag har åkt buss till Uppsala.
Jag har rensat själens spegel. Plockat ner varenda papperslapp och bara nålat tillbaka det som betyder något. Bilderna på barnen. Fotot på mig på parkbänken. (där jag har långt svart hår och MC-jacka och kisar mot solen. Kan det varit -90?) Tidningsurklippet om mannen som störde grannarna med sina 43 högtalare. Ett foto på Keith Moon. Biljetten från när vi var på Tanto senast. Och så i mitten – det viktigaste av allt – det lilla tidningsutklippet på Kristina Axén Olin och citatet:
"Jag orkar inte längre – så enkelt är det."

Jag var i Östersund också. Jag träffade fina vänner där. Och fick testa Larrys Echoplex. Det lät bättre än jag kunnat föreställa mig.
Jag har insett att det inte är jag som är en annan nu utan världen som är det.
Jag har läst saker i tidningen jag inte vet hur jag skall kunna sluta tänka på.
Men kanske hanterar hjärnan det där på samma sätt som den hanterar skuld och annat outhärdligt. Stoppar ner det i skrevor dit inte medvetandets ljus tränger ner.

Och jag har startat Högläsningsklubben. Det var härom dagen. Jag plus två andra författare träffades och läste högt ur ännu icke publicerade manus. Det blev en trevlig och rent ut sagt ovanlig kväll. Jag insåg en del saker om stoff, och den där melodin som en text måste vara. Framför allt för allt när jag lyssnade på de andra. Nu vill jag skriva att de andra två till skillnad från mig var riktiga författare men jag kan inte bestämma mig för om det vore rätt.
Jag läste och pratade där på debutantbaren också. Det gick bra. Men de roligaste säjningarna kom jag på efteråt, när strålkastarna släckts.
Illustrationen här ovan är en liten ordfläta jag fick fram när jag körde manuset till min numera internationellt uppskattade roman genom någon slags ordpusselgenerator jag hittade på nätet. Via Peter Englunds blogg för att vara exakt.

God jul på er allihop!

Lovers & haters!

Ville bara berätta att jag signerar böcker på Akademibokhandeln i Östersund nu på lördag klockan två. Så varmt välkomna dit om nu har vägarna!

Tack för den här tiden!

Av Årets bokmässa skall jag bland annat minnas följande:
Seminariet med mig, Bob och Ulcu under rubriken ”Kärlek – hur fan gör man?”
Hur jag och den senare kände oss litet stela innan och började värma upp med litet karate-mooves varpå seminariets moderator råkade snurrsparka mig på pungen precis en minut innan vi skulle börja.
Hur min pappa gjorde mig sällskap under mitt bokhandelsbesök på Mariaplans bokhandel. Hur det blev frågestund. Hur alla publikfrågor höll sig på respektfullt avstånd från det privata, ända tills en välkänd röst från den bakersta bänkraden tog till orda.
Hur jag den tredje dagen hörde en kvinnlig bokmarknadsförare klaga över värk i benhinnorna. Hur symptomen hon beskrev stämde exakt med hur jag haft det konstant senaste två åren. Förutom under barnfria veckor vill säga.
Johan S och monterfyllan fredag strax före stängning. För vilken jag håller personalstabarna på magasinet Filter respektive Vulkan huvudansvariga.
Hur någon i Bokcirklarmontern lämnat en lösenordsskyddad laptop spelandes U2 och hur det enda sättet att få slut på det hela var att klippa av den röda kabeln.
Den röda, tjocka mattan i Alfabeta-montern och hur den inbjöd till klassisk festival-däckning.
Värmlandsgänget i Utmarksmusséets monter.
Hur jag mitt under högläsningen av min egen bok tittade upp och mötte min pappas blick i ena hörnet och PO Enqvists i det andra. Och så det där ansiktet mellan dem. Hur liten jag kände mig då. Hur jag – på något sätt jag aldrig kommer att begripa – ändå lyckades läsa vidare.
Hur jag under en fika med Mattias Gardell i Speakers lounge hörde mig själv säga ”Vad är mässpriset på din bok?”
Alla gamla vänner som jag fick se igen.
Vår fantastiska lördag på stan.
Jonas Hassen Khemiris svarta manchesterbyxor.
Jerker Wirdborgs låtlista.
Piratförlagets illgröna bokmärken med Linda Skugge-motiv.
Gratissmörgåsarna i Speakers Lounge.
Känslan av att trots att allting egentligen avlöpte extremt väl alltid vara litet osäker på vad som förväntats av en.
Känslan av att trots överdådet av böcker och människor undra om man missat någon eller något. Om det fanns mer att hämta.
Känslan av att jag är färdig med det mesta som rör det här nu.
Känslan av att allt det andra bara börjat.
Sorgen i att på grund av höjdskräck tvingas tacka nej till Bokhoras mingel. (Det hölls på Gothia Towers tjugoandra våning.)
Sorgen i att på grund av ålder tvingas tacka nej till Håkan Hellströms efterfest. (Den där DJ-natten frestade på och nästa kväll gick jag och la mig 22:00 och sov i tolv timmar.)
Alla ballonger, vepor och standarer.
Alla som köpte min bok. Hur de oftast tycktes ha en egen liten historia som lett dem fram till den.
Ärligt talat:
Oj vad kul det var!

She said a good day
Ain't got no rain
She said a bad day's when I lie in bed
And think of things that might have been

Yeah yeah, wow wow!

Läsvänner!
Göteborgsglädje är den enda sanna glädjen.
Problemet är när marken blir ett virrvarr av spår, som likt skenor för horizontellt arbetande giljotinklingor löper genom staden. Värst är det utanför Svenska mässan. Så många vinklar och dödsmöjligheter att en enfaldig författare kan bli snurrig för mindre. Men jag tar mig in. Och glider förbi grindvakten med en diskret namnbricksnickning. Först väntar ett besök hos mitt folk. Förlaget. Känns som man måste utgå från dem innan man gör något som helst annat här. Innan man vet vem man är. Montern ser ut som en liten bokbutik och det sitter ett gäng kvinnor och håller låda om den nya boken F-ordet när jag kommer. Den verkar bra.
Någon jag pratar med säger vad Mustafa Caan sagt om Mariaplans bokhandel där jag skall framträda en stund senare: Att det är landets finaste bokaffär och varje författares dröm att få komma dit. Jag hinner prata litet med min vän Ada om mina förväntningar på mitt första bokhandelsframträdande. Hon säger att jag satt ribban högt och att jag inte skall bli besviken om det inte går som jag tänkt. En stund senare sitter vi i taxin på väg till Mariaplan.
Så kommer vi fram och det är jättefint ordnat. Dom har bakat eget och gjort sallad. Lokalen är full av människor som betalat pengar för att höra mig prata om boken. Man har till och med anlitat ett förband. Först får jag litet frågor, sedan läser jag litet, sedan får publiken fråga saker och sedan läser jag litet till. Efteråt signerar jag bland annat en bok åt ett par som levt tillsammans i fyrtio år. De betonar det. Och låter mig förstå att de blev lätt provocerade av någon generalisering jag gjorde om kärnfamiljen. Där ser man.
Hur som helt blev bokhandelsbesöket enormt lyckat och jag vill å det varmaste tacka Mariaplans bokhandel och alla som kom!
Efteråt är det rått och mörkt och vissa i Alfabetagänget kunde gått och lagt oss om det inte skulle sänt fel signaler.
På filmfestivalsfesten får jag träffa Nina Natri för första gången sedan jag vet inte hur länge. Hon är jättefin i håret och sköter sitt hus-DJ-ämbete som siste styrman att lämna Briggen Bluebird.
Jag minglar runt på en balkong. Möter Bob och en blond kille som heter Martin. Han har läst intervjun med mig i tidningen PS och talar engagerat till mig om förvirrade genusroller i Sverige kontra hederskultur. Och om kurdiska kvinnor. Säger att han har varit i förhållande med två stycken. Att han skrivit två böcker som anknyter till ämnet. Det är inte förrän då jag ser att det är Yeah Yeah, Wow wow-Martin jag talar med. Han verkar vaken av sig. Jag hoppas vi får prata mer i ett lugnare sammanhang någon gång.
Innan jag lägger ner pennan för att ge mig ut under den gråa Bad Cash Quartet-himlen. – några betraktelser runt DJ-båset:
Jens Lapidus första låt blev Missy Elliots ”Work it”. Faktum är att jag tyckte den kände Stockholm noir-författarens hiphop nådde längre än Rocky-gängets dito denna kväll, trots lägre originalitetspoäng. Som väntat såg jag inte Sveriges främste seriseskapare röra skivspelarna en enda gång. Vid det laget var jag okristligt sömning och upptäckte till min fasa att man kastat om DJ-spelordningen och att mitt set lagts sist – tjugo i tre på morgonen! Jag höll mig vaken genom att befinna mig på det enda ställe i lokalen där det tedde sig möjligt: Dansgolvet.
Sedan DJ:ade Nina Wähä via en tändsticksstor Mp3-spelare som det rent ljudmässigt lät litet sisådär om. Tyvärr brände hon även min tänkta förstalåt.
Sedan var det Jerker Wirdborg. Han hade en liten lista med sig på låtar, tider och övergångar Han hade till och med räknat ut hur många låtar han skulle hinna spela på sina tjugo minuter. Logiskt av någon som döpt en bok till Landhöjning två centimeter per natt.
Sedan spelade jag och det var såklart helt grymt. Det roligaste med hela författar-DJ maraton-upplägget var att dom gjorde en paus mellan varje författare och presenterade nästa. Det borde man göra på stora Ibiza-raves också. ”Vi tackar Paul Oakenfold. Varsågod Armand Vad Helden” liksom.
Det vore nåt.

På centralen beställer jag en kaffe till tonerna av Steve Stevens gitarrtuggningar i Billy Idols ”Dancin with myself”. Jag börjar tänka på Dag Vags svenskspråkiga version av låten. Jag tror att den hette ”Dansar med mig själv” och att ett av de fritt översatta rimmen löd Mina skor är förstora, jag har inget att förlora. I vilken mån är de raderna applicerbara på denna resa?
Sedan är det raka rälsen västerut och jag famlar efter Ja-knappen. Och tänker på det senaste Entourage-avsnittet som jag såg igår. Vi talar om säsong fem, episod tre. Kanske det mörkaste och mest skrämmande avsnittet hittills i den annars ganska lättsamma TV-serien. Vince är bankrupt och tackar efter mycket om och men ja till att göra ett framträdande på några väldigt rika människors födelsedagsfest för sin plastikopererade sextonåring.
Jag läser också. Jag skall tala om läsande i Bokcirklars monter klockan ett på lördag. Jag är dåligt förberedd. Vad finns att säga? Jag är ingen vidare läsare. Orkade bara två sidor av Kapten Nemos bibliotek.
Det plingar i telefonen. Gamla vänner som finns kvar. Främlingar är bara vänner du ännu inte förstört livet för. Jag tänkte den meningen några gånger igår. Funderade på vad den skulle kunna användas till.
Jag skall försöka njuta av detta. Jag skall försöka se saker i ett längre perspektiv. Ett problem är att ibland när jag säger till mig själv att vara positiv så har jag en liten Ari Gold inom mig som skrikver You´re about as positive as mother Theresas AIDS-test.
Nu funderar jag på en fråga jag vet att jag kommer få på seminariet på lördag. Jag vill inte ens skriva ner den här, jag är trött på ämnet. Denna butik stänger om fem minuter välkommen åter!
Jag skall försöka ägna mig mindre åt casting. För jag är dålig på det. Jag och min vän Rolling on the river pratade om det i den där källaren i måndags. Han pratade om hur man kan känna det när man till exempel är på någons bröllop: Hur snubben som brudgummen ser som sin bästa vän i själva verket är en ta-en-öl med en gång i månaden vän. Hur vår tillvaro ibland är dåligt castad.
Tittade på en bra komiker häromdagen. Han pratade om hur han hela tiden blir på-såld de nya lyckopreparaten, men att hans problem inte är någon bokstavskombination utan att han tänker.
Svag blogg det här. Inget att kröna bloggkarriären med. Jag ville bara säga att jag är på väg till Göteborg för att delta i årets Bok och biblioteksmässa och att det skall bli trevligt att spela skivor ikväll.
Nu ser det faktiskt ut som om jag är framme.