Jag tror vi behöver prata faktiskt

Strandcatwalks, våldtäktsromanser och det goda livet

2009-06-28T18:12:00.006+02:00

St Agnello, den 28 juli 2009 Jag oroade mig för homogeniseringen av Europa. Att även det stövelformade landets unga skulle se likadana ut som fashionistorna runt Götgatans krön. Oron visade sig lika obefogad som den för att Mc Donalds skulle utarma det Italienska köket. Här är allt lika extravagant, urartat och upp och ner som i en Pasolini-film. På betalstränderna läggs catwalks i plast över sanden, så att de plastikopererade donnorna lagom till högsäsongens början nästa vecka skall kunna trippa ända ner till vattnet i högklackat. Allmänna ytor är dock ett eftersatt område. Liksom K-märkning. Om en söndervittrad borg med sjöutsikt är under upprustning kan man ge sig den på att det vankas ännu ett lyxhotell. Och den åttahundra år gamla fästningen på toppen av ön Capri´s högsta berg ser på riktigt ut att ha försetts med panoramafönster. Det är en "riva bort och blåsa ut-glädje" som kunde få Vasastans mest skrupelfria bostadsrättsförening att likna riksantikvarieämbetet. Citronlundarna är många men man kan tyvärr inte sitta i så många av dem. Det är liksom oftast igenbommat och avstängt. Den sydliga badorten St Agnello är endast framkomlig tack vare ett ett fåtal gränder trånga som om de karvats ut med förskärare. Men som man börnar på Vespa genom dem ändå! Och som man tutar! En brant, stenlagd gång visar vägen till badplatsen. Gången leder genom berget och verkar vara en rest från en tid då anläggningen haft militärt syfte. I viken ligger fem lyxkryssare på rad. Vid piren drar en fet man med metspö upp jättesmå fiskar. Han kastar tillbaka de flesta i havet igen. På betongbryggan bredvid blir tonårstjejer av inhemsk börd dragna i håret av jämnåriga manliga grannar som ännu bor hos mamma. Det är mycket kiv gränsande till våldtäktsromantik här. Men vi har tur med boendet. I hörnet av det lilla rummet där jag skriver dessa rader står en stationär dator. Jag svävar mellan möjlighet och verklighet. Jag gav mig inte ut på denna resa för att konfrontera saker. Men när jag till sist ändå öppnade kuvertet från min favoritförläggare, det som jag trodde skulle innehålla kommentarerna på mitt senaste bokmanus visade det sig innehålla förlagets höstkatalog! Och jag som just stålsatt mig för att ta till mig feedback! Jag blir så förvånad att jag bara sitter och glor framför datorn en stund. Sedan skriver jag dessa rader.
Under denna Italienresa har jag hittills läst Chuck Klostermans "Killing yourself to live" Björn Larssons novellsamling "Filologens dröm", Lemmy Kilmisters "White line fever" samt (börjat på) Marilyn French´s "Kvinnorummet". Hittills har nog herr Larsson roat mig mest. Finns på himmelsfärgad pocket och rekommenderas varmt! Jag vill passa på att tacka för alla brev och mail jag fått från läsare av min bok! Som för övrigt är menad att läsas på sommaren – så hugg ett pocketex snarast! Och tack även för de fina kommentarerna jag fick på förra blogginlägget här nedan! Det såg så snyggt ut att jag egentligen inte ville skriva något mer blogginlägg någonsin. Inte minst tycker jag det känns hedrande att min bok av vissa ställs vid sidan av Schyffets monolog "The 90`s". Nästa gång jag låter höra av mig är det för att berätta en helt annan historia. Jag svär vid allt silikon på Capri.

En överdriven och opassande sanning

2009-05-07T14:43:00.001+02:00

Jag dissekerar en historia som ännu lever och som vrider sig under min skalpell. Genom fönsterspringan vid taket sipprar vårens sista svalka och motorljud från fordon som tycks stå still. Är stillhet något man skapar eller bara hamnar i? Och varför tog det mig så lång tid att nå hit – till denna historia? Ja det är sådana tankar som leker med mina egna ibland. Men nu till varför jag skriver dessa rader, bloggar igen, rentav. I morgon fredag släpps min bok "Jag tror vi behöver prata faktiskt" som pocket. Jag vill därför greppa min bloggosfäriska antenn, svinga den mot takplåten, Merkurius, måsarna, randen av himlen och en gång för alla förkunna: Köp boken! Denna pocketutgåva är en extra upphotad version av sitt hårdpärmade syskon, full av lyxiga blurbar och drivor av lovord som likt vita utslag sprider sig tamefan överallt över det lyxigt klaustrofobisvarta utanmätet med Lotta Kuhlhorns mans- respektive kvinnofigur. Jag slår upp den ibland och läser några ord. Och ja: Jag älskar den här boken. Och nej: Den tillhör inte mig mer. Ganska nyligen tog jag konsekvensen av det och gav bort ett exemplar till en person som visade tecken på att behöva den. Vi kan kalla henne Valerie Simpson. Det var inte utan dubier som jag gjorde detta; Vad skulle världen mellan de böjliga pärmarna göra med min relation till Valerie Simpson och tvärtom? Det var med ännu en känsla av att ha satt igång någonting bortom min kontroll som jag nästa dag knackade på dörren med namnet Simpson. Hon hade tillryggalagt fyrtio sidor och sa: "Den här boken har inte bara återgett mig lusten att läsa – den har återfört mig till livet". Jag vet att det kan framstå som överdrivet och kanske är det rentav opassande. Ibland är sanningen överdriven och opassande. Och jag svär med handen på min vinylutgåva av Anvils "Metal on metal" att ovanstående är sant. Vidare är jag fyrtioett år och har inte tid för väntning på att andra skall utnämna mig till saker. Författare till sommarens bästa pocket till exempel. En bok till ett pris så ringa att du har råd att köpa den till alla du bryr dig om. För att helt kort slopa alla omskrivningar så är jag sketanöjd med att ha gett ut denna bok och vet att den kommer bringa glädje och förödelse för en lång lång tid. Köp, köp, köp, läs, läs läs och du skall ha min välsignelse! Nu: Skära.

"Jag tror vi behöver prata faktiskt" såld till Frankrike

2008-12-19T22:29:00.006+01:00

"Tyvärr kan de aldrig bli något annat än vad gitarren är för Steve Lukather. Förstår du?"
"Inte riktigt."
"Ett redskap ur vilket jag kan krama fram tusen flagioletter, men bara en halv känsla. Resultatet ger mig bekräftelse, men det är knappast själarnas möte."
"Är det tom sex?"
"För dem är det inte det."

Så blev det officiellt: Min bok "Jag tror vi behöver prata faktiskt" har köpts av det franska förlaget Payot & Rivages. Det är ett i Frankrike högt aktat kvalitetsförlag som annars mest ger ut idel Nobelpristippade författare som Sjón, Jim Crace, Alice Munroe och Rafael Chirbes.
Och nu alltså även berättelsen om Karl Mikael, uppbrottet, transformationen, vattenfordonen på Match.com, trubadåren Staffan, närhetsnöden, allt du hoppas aldrig mer skall angå dig. Det känns såklart fint, oväntat, rimligt, hoppingivande. Oväntat för att fransosen är dokumenterat kräsen då det gäller läsning. Rimligt därför att min bok är en roman om människor med lager i sig, som en lök, för att travestera den otäcke regissören spelad av Stellan Skarsgård i Entourage.
Det känns som just den där lilla julklappen man inte vågade hoppas på. Jag tror jag gick ner på knä och tackade en makt utanför mig själv faktiskt.
Vad mer har hänt?
Jag har stått vid busstationen på lilla Essingen, spanat mot den höga bron österut och tänkt på hur hög den är.
Jag har lyssnat på Lloyd Cole och nynnat en del på hans låt Are you ready to be heartbroken. Jag tycker den är fin. Jag tolkar det som att den är riktad till en vän som saknar ödmjukhet. Är jag rätt ute nu?
Jag har haft väldig många word-fönster öppna samtidigt också.
Och jag har tagit emot allt som är kvar av mitt barndomshem. Det rymdes i en liten kartong. Den innehöll brev, en burk med ett mystiskt och eldfängt extrakt utvunnet ur revlummerns ståndare, plockade under skolraster av en sextonåring som tapetserade rummet med Accept och sågade kaststjärnor.
Den innehöll foton jag inte sett på tjugo år. Jag gladdes åt att det dröjt. Jag var ju inte redo innan. Den var en liten tidsmaskin den där lilla papplådan. Jag har den i bokhyllan nu och tar fram den ofta.
Jag har jobbat konstant. Det borde bli ett resultat snart. Man borde kunna hålla något i handen och säga Bra.
Jag har googlat Finspångs kommun.
Jag har åkt buss till Uppsala.
Jag har rensat själens spegel. Plockat ner varenda papperslapp och bara nålat tillbaka det som betyder något. Bilderna på barnen. Fotot på mig på parkbänken. (där jag har långt svart hår och MC-jacka och kisar mot solen. Kan det varit -90?) Tidningsurklippet om mannen som störde grannarna med sina 43 högtalare. Ett foto på Keith Moon. Biljetten från när vi var på Tanto senast. Och så i mitten – det viktigaste av allt – det lilla tidningsutklippet på Kristina Axén Olin och citatet:
"Jag orkar inte längre – så enkelt är det."

Jag var i Östersund också. Jag träffade fina vänner där. Och fick testa Larrys Echoplex. Det lät bättre än jag kunnat föreställa mig.
Jag har insett att det inte är jag som är en annan nu utan världen som är det.
Jag har läst saker i tidningen jag inte vet hur jag skall kunna sluta tänka på.
Men kanske hanterar hjärnan det där på samma sätt som den hanterar skuld och annat outhärdligt. Stoppar ner det i skrevor dit inte medvetandets ljus tränger ner.

Och jag har startat Högläsningsklubben. Det var härom dagen. Jag plus två andra författare träffades och läste högt ur ännu icke publicerade manus. Det blev en trevlig och rent ut sagt ovanlig kväll. Jag insåg en del saker om stoff, och den där melodin som en text måste vara. Framför allt för allt när jag lyssnade på de andra. Nu vill jag skriva att de andra två till skillnad från mig var riktiga författare men jag kan inte bestämma mig för om det vore rätt.
Jag läste och pratade där på debutantbaren också. Det gick bra. Men de roligaste säjningarna kom jag på efteråt, när strålkastarna släckts.
Illustrationen här ovan är en liten ordfläta jag fick fram när jag körde manuset till min numera internationellt uppskattade roman genom någon slags ordpusselgenerator jag hittade på nätet. Via Peter Englunds blogg för att vara exakt.

God jul på er allihop!

Lovers & haters!

2008-11-14T00:05:00.002+01:00

Ville bara berätta att jag signerar böcker på Akademibokhandeln i Östersund nu på lördag klockan två. Så varmt välkomna dit om nu har vägarna!

Tack för den här tiden!

2008-09-29T10:52:00.001+02:00

Av Årets bokmässa skall jag bland annat minnas följande:
Seminariet med mig, Bob och Ulcu under rubriken ”Kärlek – hur fan gör man?”
Hur jag och den senare kände oss litet stela innan och började värma upp med litet karate-mooves varpå seminariets moderator råkade snurrsparka mig på pungen precis en minut innan vi skulle börja.
Hur min pappa gjorde mig sällskap under mitt bokhandelsbesök på Mariaplans bokhandel. Hur det blev frågestund. Hur alla publikfrågor höll sig på respektfullt avstånd från det privata, ända tills en välkänd röst från den bakersta bänkraden tog till orda.
Hur jag den tredje dagen hörde en kvinnlig bokmarknadsförare klaga över värk i benhinnorna. Hur symptomen hon beskrev stämde exakt med hur jag haft det konstant senaste två åren. Förutom under barnfria veckor vill säga.
Johan S och monterfyllan fredag strax före stängning. För vilken jag håller personalstabarna på magasinet Filter respektive Vulkan huvudansvariga.
Hur någon i Bokcirklarmontern lämnat en lösenordsskyddad laptop spelandes U2 och hur det enda sättet att få slut på det hela var att klippa av den röda kabeln.
Den röda, tjocka mattan i Alfabeta-montern och hur den inbjöd till klassisk festival-däckning.
Värmlandsgänget i Utmarksmusséets monter.
Hur jag mitt under högläsningen av min egen bok tittade upp och mötte min pappas blick i ena hörnet och PO Enqvists i det andra. Och så det där ansiktet mellan dem. Hur liten jag kände mig då. Hur jag – på något sätt jag aldrig kommer att begripa – ändå lyckades läsa vidare.
Hur jag under en fika med Mattias Gardell i Speakers lounge hörde mig själv säga ”Vad är mässpriset på din bok?”
Alla gamla vänner som jag fick se igen.
Vår fantastiska lördag på stan.
Jonas Hassen Khemiris svarta manchesterbyxor.
Jerker Wirdborgs låtlista.
Piratförlagets illgröna bokmärken med Linda Skugge-motiv.
Gratissmörgåsarna i Speakers Lounge.
Känslan av att trots att allting egentligen avlöpte extremt väl alltid vara litet osäker på vad som förväntats av en.
Känslan av att trots överdådet av böcker och människor undra om man missat någon eller något. Om det fanns mer att hämta.
Känslan av att jag är färdig med det mesta som rör det här nu.
Känslan av att allt det andra bara börjat.
Sorgen i att på grund av höjdskräck tvingas tacka nej till Bokhoras mingel. (Det hölls på Gothia Towers tjugoandra våning.)
Sorgen i att på grund av ålder tvingas tacka nej till Håkan Hellströms efterfest. (Den där DJ-natten frestade på och nästa kväll gick jag och la mig 22:00 och sov i tolv timmar.)
Alla ballonger, vepor och standarer.
Alla som köpte min bok. Hur de oftast tycktes ha en egen liten historia som lett dem fram till den.
Ärligt talat:
Oj vad kul det var!

She said a good day
Ain't got no rain
She said a bad day's when I lie in bed
And think of things that might have been

Yeah yeah, wow wow!

2008-09-29T10:51:00.002+02:00

Läsvänner!
Göteborgsglädje är den enda sanna glädjen.
Problemet är när marken blir ett virrvarr av spår, som likt skenor för horizontellt arbetande giljotinklingor löper genom staden. Värst är det utanför Svenska mässan. Så många vinklar och dödsmöjligheter att en enfaldig författare kan bli snurrig för mindre. Men jag tar mig in. Och glider förbi grindvakten med en diskret namnbricksnickning. Först väntar ett besök hos mitt folk. Förlaget. Känns som man måste utgå från dem innan man gör något som helst annat här. Innan man vet vem man är. Montern ser ut som en liten bokbutik och det sitter ett gäng kvinnor och håller låda om den nya boken F-ordet när jag kommer. Den verkar bra.
Någon jag pratar med säger vad Mustafa Caan sagt om Mariaplans bokhandel där jag skall framträda en stund senare: Att det är landets finaste bokaffär och varje författares dröm att få komma dit. Jag hinner prata litet med min vän Ada om mina förväntningar på mitt första bokhandelsframträdande. Hon säger att jag satt ribban högt och att jag inte skall bli besviken om det inte går som jag tänkt. En stund senare sitter vi i taxin på väg till Mariaplan.
Så kommer vi fram och det är jättefint ordnat. Dom har bakat eget och gjort sallad. Lokalen är full av människor som betalat pengar för att höra mig prata om boken. Man har till och med anlitat ett förband. Först får jag litet frågor, sedan läser jag litet, sedan får publiken fråga saker och sedan läser jag litet till. Efteråt signerar jag bland annat en bok åt ett par som levt tillsammans i fyrtio år. De betonar det. Och låter mig förstå att de blev lätt provocerade av någon generalisering jag gjorde om kärnfamiljen. Där ser man.
Hur som helt blev bokhandelsbesöket enormt lyckat och jag vill å det varmaste tacka Mariaplans bokhandel och alla som kom!
Efteråt är det rått och mörkt och vissa i Alfabetagänget kunde gått och lagt oss om det inte skulle sänt fel signaler.
På filmfestivalsfesten får jag träffa Nina Natri för första gången sedan jag vet inte hur länge. Hon är jättefin i håret och sköter sitt hus-DJ-ämbete som siste styrman att lämna Briggen Bluebird.
Jag minglar runt på en balkong. Möter Bob och en blond kille som heter Martin. Han har läst intervjun med mig i tidningen PS och talar engagerat till mig om förvirrade genusroller i Sverige kontra hederskultur. Och om kurdiska kvinnor. Säger att han har varit i förhållande med två stycken. Att han skrivit två böcker som anknyter till ämnet. Det är inte förrän då jag ser att det är Yeah Yeah, Wow wow-Martin jag talar med. Han verkar vaken av sig. Jag hoppas vi får prata mer i ett lugnare sammanhang någon gång.
Innan jag lägger ner pennan för att ge mig ut under den gråa Bad Cash Quartet-himlen. – några betraktelser runt DJ-båset:
Jens Lapidus första låt blev Missy Elliots ”Work it”. Faktum är att jag tyckte den kände Stockholm noir-författarens hiphop nådde längre än Rocky-gängets dito denna kväll, trots lägre originalitetspoäng. Som väntat såg jag inte Sveriges främste seriseskapare röra skivspelarna en enda gång. Vid det laget var jag okristligt sömning och upptäckte till min fasa att man kastat om DJ-spelordningen och att mitt set lagts sist – tjugo i tre på morgonen! Jag höll mig vaken genom att befinna mig på det enda ställe i lokalen där det tedde sig möjligt: Dansgolvet.
Sedan DJ:ade Nina Wähä via en tändsticksstor Mp3-spelare som det rent ljudmässigt lät litet sisådär om. Tyvärr brände hon även min tänkta förstalåt.
Sedan var det Jerker Wirdborg. Han hade en liten lista med sig på låtar, tider och övergångar Han hade till och med räknat ut hur många låtar han skulle hinna spela på sina tjugo minuter. Logiskt av någon som döpt en bok till Landhöjning två centimeter per natt.
Sedan spelade jag och det var såklart helt grymt. Det roligaste med hela författar-DJ maraton-upplägget var att dom gjorde en paus mellan varje författare och presenterade nästa. Det borde man göra på stora Ibiza-raves också. ”Vi tackar Paul Oakenfold. Varsågod Armand Vad Helden” liksom.
Det vore nåt.

2008-09-26T10:33:00.000+02:00

På centralen beställer jag en kaffe till tonerna av Steve Stevens gitarrtuggningar i Billy Idols ”Dancin with myself”. Jag börjar tänka på Dag Vags svenskspråkiga version av låten. Jag tror att den hette ”Dansar med mig själv” och att ett av de fritt översatta rimmen löd Mina skor är förstora, jag har inget att förlora. I vilken mån är de raderna applicerbara på denna resa?
Sedan är det raka rälsen västerut och jag famlar efter Ja-knappen. Och tänker på det senaste Entourage-avsnittet som jag såg igår. Vi talar om säsong fem, episod tre. Kanske det mörkaste och mest skrämmande avsnittet hittills i den annars ganska lättsamma TV-serien. Vince är bankrupt och tackar efter mycket om och men ja till att göra ett framträdande på några väldigt rika människors födelsedagsfest för sin plastikopererade sextonåring.
Jag läser också. Jag skall tala om läsande i Bokcirklars monter klockan ett på lördag. Jag är dåligt förberedd. Vad finns att säga? Jag är ingen vidare läsare. Orkade bara två sidor av Kapten Nemos bibliotek.
Det plingar i telefonen. Gamla vänner som finns kvar. Främlingar är bara vänner du ännu inte förstört livet för. Jag tänkte den meningen några gånger igår. Funderade på vad den skulle kunna användas till.
Jag skall försöka njuta av detta. Jag skall försöka se saker i ett längre perspektiv. Ett problem är att ibland när jag säger till mig själv att vara positiv så har jag en liten Ari Gold inom mig som skrikver You´re about as positive as mother Theresas AIDS-test.
Nu funderar jag på en fråga jag vet att jag kommer få på seminariet på lördag. Jag vill inte ens skriva ner den här, jag är trött på ämnet. Denna butik stänger om fem minuter välkommen åter!
Jag skall försöka ägna mig mindre åt casting. För jag är dålig på det. Jag och min vän Rolling on the river pratade om det i den där källaren i måndags. Han pratade om hur man kan känna det när man till exempel är på någons bröllop: Hur snubben som brudgummen ser som sin bästa vän i själva verket är en ta-en-öl med en gång i månaden vän. Hur vår tillvaro ibland är dåligt castad.
Tittade på en bra komiker häromdagen. Han pratade om hur han hela tiden blir på-såld de nya lyckopreparaten, men att hans problem inte är någon bokstavskombination utan att han tänker.
Svag blogg det här. Inget att kröna bloggkarriären med. Jag ville bara säga att jag är på väg till Göteborg för att delta i årets Bok och biblioteksmässa och att det skall bli trevligt att spela skivor ikväll.
Nu ser det faktiskt ut som om jag är framme.

2008-09-26T10:32:00.002+02:00

Någon undrade hur huvudpersonen i min bok står emot kravet att sluta sörja med hjälp av piller. För mig var det mest ett uttryck för att även dagens män, trots alla nya roller de spelar, har lika svårt som sina förlagor att acceptera att de behöver hjälp. Men sedan kommer den andra frågan jag ville behandla i boken: Vad är ett sunt sätt att sörja? Var går skiljelinjen mellan att konfrontera en problematisk verklighet och att driva vind för våg in i en depression?
Jag hörde en finsk kvinna på radion prata om att vi svenskar abnormaliserat sorgtillståndet. Behandlar det som en sjukdom när det inte är det.
”Har du själv aldrig varit deprimerad?” sa reportern.
”Nej” sa kvinnan.
”Men hur var det när din man lämnade dig?” frågade reportern.
”Det var fruktansvärt. Jag minns att jag stod på bron över ån mitt i vintern och bara ville kasta mig i det svarta vattnet” sa kvinnan
”Men du var inte deprimerad?”
”Får man inte vara ledsen?”

2008-09-26T10:32:00.001+02:00

Sedan är det natt och jag drömmer om jag att jag renoverar ett tak.
River bort det gamla, spikar på nytt. Ni vet sådana där tunna trä-lappar som det är på vissa gamla hus. Det är jag och någon till. Jag är den förste att klättra upp på taket och inspektera det grånade träbitarna spikadde på nocken som slagit sig av fukt. Det är då jag inser att jag själv spikat på denm för inte så länge sedan, men att det kanske inte blivit riktigt gjort.
”Skall vi byta ut alltihop?” frågar min medhjälpare på marken.
”Ja” svarar jag. ”Alltihop”.

2008-09-26T10:31:00.001+02:00

Tiden vill att jag kommer ut ur garderoben nu

2008-09-26T10:29:00.000+02:00

Veckans ord: Hawkwindkraut.
Tiden.
”Man kan se på tio år som fem album”. Så sa Kerry King. Gitarrist i Slayer. Blir det bättre eller sämre av den senaste meningen? För några år sedan var det mycket debatt om det där. Alltså huruvida det var dåligt eller bra att hela tiden förtydliga sig. Kontra enbart tala till de redan invigda. Nu talar vissa om att alltid läsa med ett google-fönster uppe. Andra, som till exempel jag, tycker om att ge mig ut i terränger där jag inte förstår allt. Där vissa ord blir ljud. Abstrakta läten som kan fyllas med innebörder för vilka min fantasi sätter gränserna.
En annan debatt som kom och gick: Koll eller kunskap. Jag tänker på det nu: Hur mycket av det vi fyllde vår begreppsvärld med som ter sig så ointressant i efterhand. Allt detta ingenting. Aouch vad tråkigt det var! Hejdå gamla ökenliv!
Man kan se på livet som ett antal bokmässor också. Vad dessa rader försöker handla om är att jag minns tidigare bokmässor jag varit på. Då handlade det om att marknadsföra Färdlektyr – en årligen utgiven antologi med nyskrivna noveller, bekostad av Svensk Kollektivtrafik. Jag var redaktör för härligheten. Värvade författare och såg till att texter kom in i tid. Kopplingen mellan läsning och kollektivt redande var inte självklar för alla. Men oj vilka noveller vi publicerade i den där lilla boken! Jag minns till exempel ”Gägg blä mina damer och herrar” av Mikael Niemi, ”Min nya granne” av Sara Kadefors och ”De lockligt lyttade” av Hans Gunnarson. Projektet kostade tio år av mitt liv och många miljoner för de som finansierade. Men Sveriges gymnasieungdomar exponerades för läsning. Nyskriven litteratur. Och fick själva medverka med egna texter. Jag lekte ibland med tanken på hur det skulle varit om ett liknande projekt funnits när jag gick i gymnasiet. Säkert hade det haft en enorm påverkan på mitt sätt att se på skrivande. Jag reflekterade inte över skrivande som en seriös sysselsättning förrän jag var kanske tjugotvå.
Hur som helst: Jag besökte den där mässan och det var ett jobb. På sistone har jag dock umgåtts med människor för vilka mässan är så mycket mer. Återstår att se vilken av dessa bilder som blir applicerbara på mitt veckoslut.
I morse framför badrumsspegeln kom jag för övrigt på vad min bok handlar om: Att förlora kontrollen över sorg. En sorg som sliter sig och drar allt med sig, likt en luftballong surrad vid ett alltför klent träd.
Jag vet människor som finner det skrämmande. Jag själv finner det skrämmande. Jag förstår varför många gärna vill glömma sådana perioder i sina liv. Hade jag inte för några veckor sedan utkommit med min bok hade det varit lättare för mig att låtsas att jag inte visste något om det där.
Jag tappade bort min Säkert-skiva senast jag var i GBG. Jag tappade min kamera också. Hemska saker har hänt mig i den staden. Ändå vill jag alltid tillbaka. Någon som känner igen sig?
Hur jag älskar denna årstid. När kylan kommer.
I tidningen idag: Hur dålig luften på min gata är. Hur vi andas in smuts. Kan vi ta och göra något åt det? Kan någon engagera sig? Fascism är vad det är. ”Men ta och flytta då, vi är flera som gärna vill bo där om ni inte gillar läget”
Jaha så att ni andra kan bo här och så att era barn kan dö i förtid istället då eller?
Tiden vill att jag kommer ut ur garderoben nu. Så ok:
Jag är en Lifelover. Kanske tar jag steget och förser både mig och mina barn med gasmask. De som tycker jag verkar knäpp tycker redan jag verkar knäpp. Men när era barn dör i partikel-lunga medan mina har hälsan – vem är knäpp då om jag får fråga? Det där ”Flytta om ni inte gillar läget-argumentet” kan användas för att blunda för precis vilket miljöproblem som helst. Tills det inte längre håller förstås. Plastvirveln i stilla havet. Den som är större än Texas och som kommer ha förödande effekter på vår arvsmassa. Varför göra något åt den, när ingen bor där, etc?
Vet inte vad som upprör mig mest: Miljöproblemen i sig eller människors ignorans.
Nu:
ännu en natt
då jag värmer mig
med elden
från en rutten trädgren
ännu en natt
då jag blundar
och ser ett barn
med handen på knappen
märkt
med ordet
utplåning
Jag ville skriva något om en flundra mitt i ett stim elektrisk ål också.
Och om att den bästa metallen gjordes före de låsbara svajstallen.
Vad jag ångrar?
Ingenting och Allt såklart.
Var jag lever?
mellan de två orden.
Det är också ikväll som det slår mig:
Hur denna historia inte skall ha något slut.
Hur den, likt livet självt, bara en dag skall vara över.

Hoppas vi ses i helgen!

Mitt namn är Låt mig vara

2008-09-21T12:41:00.001+02:00

Jeansen.
Hur de ramlar ner.
Hur är det för Bruno K Öijer? Ramlar hans byxor också ner? Var köper han sina byxor? Jag skulle vilja få följa med honom när han gjorde det. Sedan kunde vi ta en kopp kaffe. Men var? Kanske börjar jag snart leva i en fantasivärld där han och jag gör sådant tillsammans. Kanske bränner jag ner familjen Öijers sommarstuga så småningom, som hon Sjösalakvinnan. Jag känner någon som har haft henne som patient. När min vän som haft Sjösalakvinnan som patient berättat om henne har jag tänkt att vi har en del gemensamt. Eller rättare sagt: Jag känner igen känslan av…äh förresten glöm det. Vi har alla något av Sjösalakvinnan i oss och der är så klart därför som kapitlet om henne i Fredrik Strages bok ”Fans” blir allmängiltigt.
Nu slår en dörr i trapphuset. Jag bor närmast tvättstugan. Det är inte dumt alls. Man har alltid koll på vad som är på gång i huset. My name is mind your own fucking business. Så sa dom till Borat på New Yorks gator när han gick runt och artigt presenterade sig. Speglade det den typiska New York-bons reaktion eller klippte man bort jättemånga New Yorkbor som var snälla mot Borat?
Sju år var det sedan Bruno K:s förra diktsamling. Jag tycker inte det är en lång tid alls. Jag träffade Bruno K Öijer en gång. Det var på en stor festivals backstageområde. Han var där och uppträdde med Fläskkvartetten tror jag. Det var på min ungdoms tid. Jag minns det som att jag plötsligt bara slog upp ögonen och så satt han där framför mig. Jag såg på honom och han såg tillbaka. Jag visste inte vad jag skulle säga. ”Säg ingenting!” sa poeten, som om han kunnat läsa mina tankar. Jag svär att det var vad som hände. Men det är såklart bara min sanning. Frågar ni herr Öijer kommer han säkert återge det annorlunda.
Igår var jag på Repulsive vid St Eriksplan. Jag älskar deras vinylavdelning. Den är inte stor men man hittar det man vill hitta för en gångs skull. Och inte är det direkt dyrt heller.
Idag lyssnar jag rätt mycket på den kanadensiska gruppen Anvil´s låt ”Forged in fire”. Det borde vara jobbigt för mina grannar. Jag valde aldrig metallen – den valde mig. På senare år har jag verkligen gått in för att hitta annan musik att bli sådär helt uppfylld av, men icke. Hur mina försök yttrat sig? Ja till exempel om jag är i en annan stad i ett annat land så kan jag ägna tid åt att gå in på vinylbutiker för elektronisk musik. Oftast blir jag mest stressad av att konfronteras med en terräng där jag inte hittar eller ens kan vädersträcken. Sviterna av att ha vuxit upp på landet under åttiotalet kanske. Men vad sjutton skall jag spela på den där festen på torsdag? Jag har inte skaffat någon ny musik på år och dag. Men jag bytte just bort en Ikea-hylla mot löfte om en bland-CD från mina vänner Sofia och Valdemar. Jag reder mig nog. Oj nu fick jag ett mejl med DJ-lineupen för kvällen. Vi talar om en hel kväll med bara författare i DJ-båset. Såhär ser spelschemat ut:

Viveca Lärn 23.00-23.20
Malte Persson 23.20-23.40
Bob Hansson 23.40-00.00
Åsa Linderborg 00.00-00.20
Jens Lapidus 00.20-00.40
Jon Jefferson Klingberg 00.40-01.00
Martin Kellerman 01.00-01.20
Jonas Hassen Khemiri 01.20-01.40
Nina Wähä 01.40-02.00
Jerker Virdborg 02.00-02.20
Joanna Rubin Dranger 02.20-02.40

Hur kommer det låta? Efter mig spelar Jens Lapidus. Vilken blir hans första låt? Jonas Hassen Khemiri blir farlig. Honom har jag spelat med förut. Resten förväntar jag mig inte direkt några klockrena taktmixar av. Kellerman – i och med sin hiphop-ådra och ständig exponering för dubbla 1210:or och DJ-mixers? Mnja, vänta nu här. Förmodligen är han den minst DJ-intresserade i sin umgängeskrets. Då blir det alltid någon annan man lämnar över finliret till. Som med mig och mixerbord. Som med mig och ganska många tekniska saker. Men det är korta DJ-set som gäller på torsdag. Själv brukade jag ett tag spela skivor varje vecka, och då under långa maratonpass. Men vi vet ju vad som gäller när man har kort tid på sig – längre förberedelsetid. Eller är det en myt det där?

Tigerns öga

2008-09-18T23:04:00.001+02:00

Giftet
Och hur vi bollar gris med det
En gång för alla: Jag har härbärgerat det färdigt. Jag. Är. Så. Färdig.
Om tolv dagar bloggar jag aldrig mer.
Men det kommer hända andra roliga blogggrejer snart trallallala!
Vad tycks om den teasern?
Kanske finns det en anledning till att jag aldrig blev copy.
Men jag skrev baksidestexten till min bok själv. Det tycker jag var rätt duktigt. Jag menar skriva en bok kan väl vilken bonndräng som helst – men skriva boken OCH baksidestexten?
Bekännelselitteratur: Hur termen lättvindigt används för att misskreditera vissa skildringar och röster.
Svarade nyss på en enkät från DN. Håll utkik i deras Bokmässan special som jag antar kommer i slutet av nästa vecka. Då jag äntligen reser till Göteborg igen.
Några hålltider nedan.

Torsdag:
19:00 besöker jag Mariaplans bokhandel. Efteråt spelar jag skivor på den skojiga Filmfestival-festen i Stadsteaterns foajébar.

Fredag:
16:30 pratar jag om min bok i Alfabetas monter.

lördag:
13:00 pratar jag om läsning i Bokcirklars monter
16:00 -16:45 Seminarium under rubriken ”Kärlek – hur fan gör man?” tillsammans med Bob Hansson.
17:00 Signering av min bok i Alfabetas monter.

Varmt välkomna att möta upp på mässan!

Gick sådär på radion idag. Jag tappade bort en del av det jag hade att säga. Var inte riktigt uppvärmd. Men det kändes fint att andas litet Radiohusluft och träffa Jesper och Hanna och nicka åt Erik Schuldt genom ett glasfönster. Etcetera.
Medialitet är som sångröst. En muskel som kan vara mer eller mindre tränad. Det här livet. Det här livet.
Nu vill jag bara hitta in på Statcounter. Jag är en Terminator. En som aldrig ger sig. Försöker du gasa ifrån mig så hackar jag mig fast i din baklucka med händer som jag förvandlat till krokar.
Har kollat en del på Borat i veckan. Vilken stor, stor film det är. Hur lågt Sasha Baron Cohen än går: Den där blicken i kyrkan precis i samma ögonblick som Borat har blivit frälst och sträcker sig efter mikrofonen: The Eye Of The Tiger. Hanging Tough, staying hungry. Bara en riktig hårding till komiker är i stånd till att göra det som Sacha Baron Cohen gör i den där kyrkan. Jag svär vid alla mina bloggposter.
Och bara så det står klart om jag plötsligt skulle försvinna:
Jag har aldrig sagt att kontroll är manligt.
Jag har aldrig sagt att stål är manligt.
Jag har aldrig sagt att det inte kan vara en mäktig känsla att känna sig kvinnlig.
Ha en underbar helg!

Det är aldrig slut när man tror det

2008-09-18T19:24:00.021+02:00

Intressant hur man i kritiken av PO Enquists nya bok använder ordet kontroll. Det finns faktiskt forskning som visar vad som kännetecknar de kulturyttringar som genom den moderna historien lyfts fram som högre uttryck och finkultur. Där har kontrollerade uttryck alltid smällt högre än yviga och kraftfulla.
Men det tål att noteras: Att härma god smak är inte samma sak som att ha det.
1977 var jag var åtta år gammal och tyckte om musik av David Bowie, Roxy Music och Abba. En gång kom min vän Max på besök. ”Abba?” sa han och såg bekymrad ut. Det är mitt första minne av att gilla något med lågt anseende enligt den rådande kulturella värderingsskalen. Där och då insåg jag det: Bland alla bra saker finns det vissa saker som det anses mindre okej att kalla bra. Innan jag fyllt tio hade jag lärt mig vilka parametrar som gällde när man skulle bedöma vad som ansågs fint och inte.
Att ägna resten av livet åt att rekapitulera dessa regler har jag med varm hand lämnat till dem som finner det intressant. Min resa har varit välsignad med möjligheter att syssla med annat.
Idag var jag till exempel i Skärholmen. Och vilken bok tror ni En annan bokhandel skyltar jättefint med om inte den här: http://www.adlibris.com/se/promotion.aspx?page=klingberg
När jag en timme senare gjorde en runda förbi Söderbokhandeln verkade de fortfarande inte köpt in min bok. Man kan känna sig som Arash för mindre. Ni vet: Känd överallt utom på sin hemgata. Alexanderhögg däremot ett ex av Kapten Nemos bibliotek innan jag och fyraåringen gled vidare mot gamla Wirströms. Jag jag vet. Det tar aldrig slut. På inköpslistan idag: Plastiskt trä. Att be om plastiskt trä på Wirströms är som att köpa den nya tuffa skivan på Pet Sounds samma dag som den kommer ut. Synd bara att inte livets mening är att få respektfulla blickar av järnhandelsbiträden. För det var just vad jag fick när jag klämde ur mig det: ”…Och så skulle jag vilja ha en tub plastiskt trä”. Oj oj oj. Lystern i de där järnhandlarögonen. Plöstligt var det inte bara någon hemma. Ljuset var tänt också. Ni skulle gillat det om ni varit där.
Som tillförordnad frambärare av bekännelseunderhållningens tvivelaktiga standar finner jag det skäligt att erkänna att jag så sent som igår eftermiddag inte hört talas om plastiskt trä. Inte förrän den där furu-regeln vi måttade med föll och högg sig en bit in i en golvplanka och en uppfinningsrik person sa ”Sånt där fixar man med plastiskt trä” faktiskt.
Sätter du en pistol mot min tinning och ber om ännu en bekännelse på temat plastiskt trä kan jag ge dig det: Jag kände mig rätt nöjd med mig själv när jag sa det. Ni vet: Som man gör när illusionen om att man vet vad man håller på med ter sig lika okrossbar som skyltfönstret på Vapenspecialisten.
Jag kände mig rentav litet…vågar jag säga det…nu kommer snart ett ord som har blivit litet fult…men jag skulle vilja återupprätta det ordet faktiskt…det är ett ord som väcker negativa känslor här och var och det tycker jag är synd..okej här kommer det:
Manlig.
Jag kände mig manlig när jag sa plastiskt trä.
Alltså manlig på ett sätt som fortfarande är okej att vara manlig på. Blir de allt färre, eller är det bara så det känns? Är de rentav helt på väg att ta slut? Icke så länge vi har plastiskt trä!
Mitt hem är ännu i oordning. Disorder råder som Wattie skulle ha sagt. Nyss blev jag jätteorolig över att jag hade tappat bort pappkassen med plastiskt trä och Kapten Nemos bibliotek. Heminredning är som den där Metallica-spelningen där dom inledde med ljuset tänt och först spelade Anti Nowhere Leagues So what och sedan Misfits Last Caress och sedan BOOOM! släcks ljuset samtidigt som den första omgången bomber briserar. Sedan börjar nergrävningen i en av metallvärldens mest grandiosa låtskatter. Det bästa från de tre första mästerverken uppblandat med nyare, mer arenaanpassat material. Efter två och en halv timme kommer de till sist: Whiplash och Seek and destroy – den senare kanske en av världens tio bästa rocklåtar. (Var det någon förutom Majalu som noterade att jag för fyra meningar sedan bytte tempus?) Sedan, före den givna finalen med Enter Sandman har ljusriggen börjat kärva. En strålkastare fattar eld och någon rycker ut med en brandsläckare. Något i showen tycks vara på väg att gå snett. Det slutar med att Hames Hetfield blir inringad av ett blixtregn och tar sig om huvudet som om han vore rädd, varpå en brinnande roddare kommer springande över scenen. En annan ur crewet ramlar ner från en ljusrigg och slänger hit och dit i sin säkerhetslina. Då faller båda ljustornen till marken. Allt blir svart och tyst så när som på två amerikaner bredvid dig som är så pårökta att de inte fattar att allt var riggat från början. Då hörs en röst från scenen som säger ”Is everybody ok?” En enda liten glödlampa tänds. Bandet spelar tre låtar till på en liten scen bredvid den stora. Precis när du trott att nu är det över smäller det igen och alla lampor slås på samtidigt. Vid det laget har du hunnit tänka ”Det här är det bästa jag sett” några gånger.
Vad jag menar är att det aldrig är slut när man tror det.
I morgon torsdag talar jag ut om min bok i P3 Populär.
Det sänds mellan tolv och ett.
I kanalen som alltså heter P3.
Lyssna då vetja!

Något alldeles extra

2008-09-18T19:24:00.019+02:00

”Jag kan ha det och jag kan mista det” Har ni tänkt så om något tidigare förkroppsligat er dröm?
Och vad betyder det när man tänker så?
Att man är fri?
Eller något annat?
Det här handlar inte om mig.
Jag skriver inte om mig.
Min fråga är generell.
Men visst. På papperet har jag uppnått vissa saker jag strävat efter. Och ändå lurar den under allt: Tomheten.
Klart att det finns något skrämmande med det.
Men snart är jag bortom det.
Nu till det jag vill tala om:
Bekännelselitteratur.
Pudelrock.
Bitterhet.
Vissa ord har så omsorgsfullt värdeladdats att de blivit otjänliga för att beskriva saker. I stället berättar de saker om dem som använder dem. Där de drar fram är rädsla oftast inblandad. Jag orkar inte bekräfta oro. Jag är trött på att representera de sidor du är rädd för hos dig själv.
Men nu några konstateranden med anledning av bilvandalen.
Jag har inte råd med bil.
Jag känner ingen empati med bilvandalens offer.
Bilar förstör jorden och dödar miljoner.
Emergency on planet earth
Force majure
Coup dÉtat
Plasmatics
Där har vi ett band det inte pratas om så mycket.
Och bara så att alla är med:
Dom satte Alexander framför en knut och sa ”Knyt upp den här om du kan” och Alexander fick spel, tog fram svärdet och högg sönder knuten. Hugget blev hans.
En av uppfinnarna var här och borrade förut. Oväntade problem fick nya lösningar. Men det vore fel att tala om problemlösning i Alexander Den Stores skola.
Nu snart måste det vara kväll. Så jag får smeka på Ari & Co. Detta avsnitt – nummer två på den nya säsongen – skall tydligen vara något alldeles extra.
Det är inget nytt för mig att självbiografiskt är lågstatus enligt den värdeskala som är den förhärskande i vår kultursfär.
Annat är det i Oprah Winfreys bokklubb. När det kom fram att James Frey hade hittat på några saker i sin bok ”A million little pieces” (som Oprah hyllat i tron att det var ”sanning”), tog dom dit honom och band fast honom vid en påle och lät publiken göra vad de ville med honom. Tror jag.
Aha skall läsa om den där Nina Björk-texten om jag kan hitta den bland recycle-högen. Förstod inte ett skvatt av vad den handlade om faktiskt.
Hålla sig borta från den där världen. En så utmärkt idé! Faktum är att den bestående känslan jag fick när jag läste ”Myggor och tigrar” var att jag inte ville in i litteraturvärlden. Inte bli prisgiven till det som pågår där. Hellre då vara utanför och i kraft av det kunna bidra med något av relevans. Och på den vägen är det kan jag säga utan att säga för mycket.
Så till min fråga: Förändras aldrig de där strukturerna? Inom musiklivet ser vi exempel på det precis hela tiden: Något nytt kommer. Ibland är inte alla redo. Ibland blir saker som varit fullständigt otänkbara till norm i samma ögonblick som de skapas. Det nya utmanar vissa av de gamla strukturerna och tänkesätten. Förr eller senare åker det gamla ut. Hur skiljer sig litteraturvärden från populärmusikvärlden i detta avseende? Fanns det inte en tid där vår tids upphöjda författare trotsade den rådande ordningen? Går det ens att vara relevant när precis alla applåderar en?
Nu googlar jag ”Stor litteratur långt från bekännelseträsket” och hoppas hamna på en recension av min egen bok – http://www.adlibris.com/se/promotion.aspx?page=klingberg – men hamnar på en recension av PO Enquists bok. Det står att han är en författare som ”alltid hållit det privata stången”. Kan ni se det framför er – hur det privata liksom väller över honom och nästan in i hans skrivmaskin men hur han ändå håller det…stången?
De senaste fyra dagarna har jag sträckt mig efter något jag inte får tag i. Ikväll är det ännu en kväll av penslar, V-slip, blyertsstreck, mejslar och ännu mera borrar och pluggar. Claes Carlsson – författare, taxichaufför och sporadisk rocksaxofonist – sa en gång till mig att turnera är som att sitta på kåken – ”Man lär sig saker”. Jag tycker heminredning är som att sitta fängslad. Man fjärmar sig från samhället och ju längre man håller på desto svårare blir det att knyta an till världen därute. I morgon får det tamejtusan vara klart.

Slå och se vad som går sönder

2008-09-18T19:24:00.018+02:00

Sedan ser jag den där filmen som egentligen heter ”Forgetting Sarah Marshall”. Den handlar om en man i chock efter en separation. Filmen igenom säger folk ”It´s over – move on” till honom. Alla de där goda råden. När har de hjälpt? När de ligger med varandra igen ger jag upp och stänger av trots han komikern. Det mest trovärdiga i den ganska tomma filmen är huvudpersonens sätt att se ledsen ut filmen igenom. Jag sitter mest och fashineras av Russel Brands hår. Det där psykofarmakarufset. Och så den där engelskt vänliga humorn. Magisk är vad kombinationen är.
Idag är jag i Måndagsmöte på Bokhora: http://www.bokhora.se/blog/
De kallar det måndagsmöte när de frågar olika författare om deras läsning. Jag känner bara till hälften av författarna som varit med där. Man läser kanske för litet. Eller lagom.
Vill skriva någonting om Majalu och att vissa relationsböcker har mer osannolika upphovsmän än andra. Men det skulle lätt bli fel.
Jag tänker på det senaste tidsspannet om ungefär två år. Så mycket saker jag gjort och tänkt ter sig så främmande. Vad betyder det att det är så? Är det så för alla eller hänger det samman med att vara i förändring? Med att utvecklas?
Ett Alexanderhugg om dagen och du skall rewrita lagen. Toppen för snoppen och resten av kroppen. Ordens möjligheter. Vad är det jag gjort? När får jag veta vad det är jag gjort? När får jag dra bort presentplasten och läsa facit? Varje dag? Några möjliga sanningar åt gången?
Det handlade om Per Olov Enquist i tidningen idag igen. Ingen liten ”så här avfärdar vi popstjärnor som tror de är författare-kortis”, utan en recension omfångsrik motsvarande ungefär ett helt uppslag. Man lät mig förstå vilken mäktig kraft denna författare varit och är. Han-formen påminner mig likafullt för mycket om de cirka sjutiotiotusen gymnasienoveller jag läste under mina tio år som webbredaktör för Färdlektyr för att jag skall greppa greppet. Men hur som helst. Jag läste om PO´s gamla bradger och jag insåg att det är för futtigt egentligen det man håller på med. Man borde kasta allt och förneka sitt kött. Man borde be förlaget om de där friexemplaren och signera ett och skicka det till Timrå eller om det är Rovaniemi. Man borde hitta en väg man inte varit på än. Man borde försvinna ut på den och komma tillbaka med berättelsen som förändrar.
Kapten Nemos bibliotek. Jag älskar den titeln. Bring it on PO! Nautilus. Visste ni att Kapten Nemos ubåt hette så? Att Nemo åkte runt och massakrerade andra skepp i den. Om jag förstått saken rätt, för att han inte var vidare förtjust i arten homo sapiens som sådan. Vad säger det om vår tid att man döper rekreationsanläggningar efter dödsmaskiner?
Nu går billarmet på gatan utanför igång för tredje gången ikväll. En bilvandal härjar på vår gata. Slå sönder saker. Slå och se vad som går sönder. Hur vi ibland måste göra det. Men just nu vill jag bara komma i ordning här någon gång.
Klart jag skriver på nytt.
Mycket borra idag.
Nu trött helt väck.
Vill bli av med expedit.
Bytes mot bland-CD obs seriöst menat erbjudande.
Bekännelseträsket: Aldrig sett.
Snart mera Entourage.
Det skall tystna från barnen först.
Det är det.
Kärlek läsvänner!

Skönandarna versus Uppfinnarna

2008-09-18T19:24:00.017+02:00

Nu sitter konsollerna uppe. Men sitter de rätt? När det gäller inredningssnickerier brukar jag ställa mig själv frågan vad min syster skulle gjort. När gud delade ut händighet stod hon bra till i kön. Vissa bara får till det. Händiga personer i min släkt: Min morfar, min morbror, och min syster. Utan att lämna ut människor som inte gjort något direkt ont…hur skall jag säga detta? Jo såhär: Det finns två sorters praktiska människor på mitt släktträd: Skönandarna och Uppfinnarna. Skönandarna bygger sommarstugor och båtar, behandlar furu med lasyr, bangar inte på att förse den egenhändigt designade sittbrunnen med en praktisk fotstödsplatta i ädlaste teak, fyller kolonilotten med växter anpassade till korrekt växtzon eller vad det heter, tänker i helheter, lägger fram en fårfäll, smörjer in svepaskar i linolja.
Uppfinnarna bygger pedalbord, omvandlar en kompaktstereo till en bergsprängare med hjälp av en bit plywood och ett hampasnöre, förser sina husdjur med antenner, bygger kökslampor av folie och dammsugarpåsar och har aldrig ägt en bil med air condition.
Uppfinnarna rör sig sällan eller aldrig i miljöer som där jag såg han i The Poodles. De är sällan nöjda med hur saker är utformade. De vill ha sin egen stil på saker. Och gissa om de har det.
Skönandarna studerar gamla metoder. Uppfinnarna har inte tid. Vill inte acceptera att saker tar den tid de tar.
Nu blir jag avbruten av ett av mina barn som undrar vad vi gör för miljön här hemma. Det är en läxa de har i skolan. Jag blir generande tyst ett tag. Sedan säger jag att vi sopsorterar. Är det sanning jag talar nu? ”Något mer?” Replikerar nioåringen. Jag säger att vi inte dricker bubbelvatten, fullt medveten om hur ynkligt det låter. I själva verket är min hjärna helt upptagen med att tänka på en massa miljöovändliga saker jag inte har några planer på att sluta med. Ständiga badkarsbad. Flitigt användande av elslukande rör-stärkare.
Veckans ord bjöd signaturen Majalu på i sin komentar till mitt förra inlägg. Enligt Wikipedia betyder alexanderhugg en oväntad, drastisk lösning på ett problem.
Som Uppfinnarna då, när de rullar ut sitt aluminiumfolie runt lamskärmen?
Försöker förstå vad ordet gör i Majalu´s kommentar men lyckas inte bena ut det. Det har varit för mycket idag. Men barnen har varit på ett förträffligt humör och ingen har gjort sig illa. Nu skall jag se en film som heter ”Dumpad” bara för att komikern Russel Brand är med i en biroll. Snart kommer den, vintern. Jag vill promenera med min älskade på isen. Blir det någon is? Party-is möjligen. Snart är det bokmässa också. Kommer jag ta mig igenom Bobs kärleksbok innan? Vad gör Di Leva i Bobs kärleksbok? Och var det Nour som Bob var tillsammans med när han skrev boken? Kan han ha hunnit skilja sig från henne i våras och direkt skrivit in det i manus? Det står Civilstatus: Skild på hennes Myspace. Någon jag känner har kollat. Vem? Det är inte jag, men låt mig försäkra er om att han inte är en komplett looser.

Anteckningar från en dag av konsoljakt

2008-09-18T19:24:00.016+02:00

Idag har jag trott på en inre förändring och haft Långa bollar på Bengt på repeat i huvudet. Samt gjort en del heminredningsinköp.
Och jag har sett tre metallstjärnor. Förs sångaren i The Poodles. Det var på Ikea. Han hasade runt där i sina bandanas och fick hör och häpna konsumerism att se ganska tilltalande ut. Tog upp ett sådant där doftpaket av torkad blom-gucka i en massa cellofan och luktade på det. Lade tillbaka på det. Jag låtsades inte se honom. Sedan gick jag själv fram till det lilla inplastade byltet och gjorde likadant. Jag är inte säker på att jag skulle kunna förklara varför. Ville jag känna det han kände? Alla dessa saker man gör som förblir gåtor för en själv. Jag finner dem underhållande.
Något som jag däremot tycker är ganska jobbigt är hyllhyllan på Ikea. Alltså hyllan där dom säljer hyllor. Man kanske kan säga hyllavdelningen men det känns inte lika kul. I alla fall: Jag brukar greja Ikea ganska bra nu för tiden. Jag kan vandra både hit och dit längs den där snitslade banan utan att känna det där trycket över bröstet jag ibland kände när allt det där representerade själva hukandet under alla kärnfamiljskrav. Men vid hyllhyllan tar alltså stressen över än idag. Anledning: Jag hittar aldrig det jag letar efter där. Det är alltid någon konsol som hör till den hyllan jag vill ha som är slut.
Apropå stress: I morse hade jag följande dröm: Det var fredag och jag skulle ta barnen som vanligt. Fast grejen var att jag denna fredag inte skulle hämta dem på dagis respektive skola utan på en finlandsfärja som var ute och tuffade på Östersjön. När jag väl tagit mig ombord skulle jag ta fram lappen jag fått av barnens mamma där hyttnumret stod. Då var lappen borta. Jag han ligga och blinka i flera sekunder efter uppvaknandet innan jag insåg att det faktiskt varit den dröm.
Senare idag rörde jag min utanför Wirströms järn där jag såg metallstjärna nummer två. Jag vill inte yppa hans namn, men vi talar om svensk black metals svar på Andres Lokko. Det lustiga var att bara några sekunder efteråt såg jag Blackmoon (ex Dark Funeral / Necrophobic) Det var inte utan att man undrade vad som var i görningen.
Jag har tänkt en del på Martina Lowdens recension av min bok också. Var det egentligen en sågning? Jag tror man kan lyssna på den fortfarande i SR:s trettiodagarsarkiv eller något sådant. Det finns en länk dit på min ordinarie blogg: http://nagotlasvart.blogspot.com/.
Testa också att provläsa början av min nya bok på: http://www.adlibris.com/se/promotion.aspx?page=klingberg
Länkningsfunktionen på denna sajt har fungerat litet sporadiskt tyvärr.
Något annat som mitt minne på sistone återkommit till idag är Dave Grohl på Live Earth. När han greppade mikrofonen och mässade: ”It´s times like these we learn to live again. It´s times like these and time and time again”. Hur bär sig vår herre åt när han utrustar vissa människor med förmågan att komma undan med sådant? För det är väl inte på gigantiska musikgalor vi lär oss leva miljövändligt? Snarare i vardagen. Genom att till exempel inte fortsätta masskonsumera som vi gör.
Själv äcklas jag av min konsumtion. Men ibland vill jag ha det litet gott också. Jag tror inte jag är det minsta ovanlig i något av dessa avseenden.
Ha en riktigt god natt!

Saker som får andra att vända sig bort

2008-09-18T19:24:00.015+02:00

Oj vad lätt man loggas ut från Bokcirklar! Vad tror vi att vi driver? En militär allians? En bank?
Idag härbärgerar jag det olycksbådande halsontet i gränslandet mellan inkubationstid och sjukdom. Nu leker jag att jag är någon som tycker om mig och häller upp ett väl tilltaget glas juice.
Igår hörde jag ett skvaller som fortsätter störa mig. Jag har några rätt okej skvaller i den så kallade informationspipelinen nu faktiskt. Den som bjuder ut mig på en kopp får kanske höra.
Jag tittade på komikern Russel Brand på nät-TV´n igår också. Han är så himla bra.
För att återknyta till föregående post så kommer kanske de som läst min vän Dans bok förr eller senare vilja läsa min.
Vi möttes på bokinfodagarna i våras. Då berättade han för mig om sin bok ”Hemligheten – från första ögonkastet till fast relation”. Jag tyckte det lät som en given storsäljare. Men mest av allt blev jag bara så himla glad att han hade skrivit den.
”Men det slutar väl med att man får skriva en bok om hur det går till att skilja sig” sa författaren och skrattade.
Då kunde jag bara svara ”Sorry, redan gjort”.
Nu är jag i badrummet. Medan jag där får tiden att gå försöker jag hitta någon att projicera min egen livsproblematik på.
Idag faller valet på krönikören Hanna Hellqvist i morgontidningens helgbilaga. Hon är en av få krönikörer som jag finner läsvärda. Kanske för att hon låter blicken vila på saker som skulle få de flesta andra att vända sig bort. Låtsas att de inget sett. Men hennes krönikor vill inte vara krönikor utan något större. Hon dränerar marken runt sitt skapandeträd med dem. Det är dags för henne att prioritera, tänker jag. Sedan går jag och handlar.
När jag kommer tillbaka ha jag fått ännu ett reklamutskick från en matbutik i andra änden av Hornsgatan som jag knappt hittar till. Samt en betalningspåminnelse från God el. När blir god el ond el? Mitt svar: När de fortsätter att skicka påminnelser trots att jag betalat.
Jag har fått en inbjudan till releasen för den kommande Noice-boken också. De skall spela i Pet Sounds källare. Hur kommer det kännas att se det? Märkligt, förmodligen. 1987 – vad skall vi göra nu liksom. Minnet – vad skönt det vore om någon bara kunde konstatera att det egentligen är en sjukdom.

Vad pågår i Vincent Chase?

2008-09-18T19:24:00.014+02:00

Sedan är det eftermiddag och dags för att bry mig om det jag försummat hela dagen: Mig själv. Jag börjar laga mat. Och går in på min favoritnätradiostation. Dom pratar om kloning. Vad som skulle hända om man klonade sig själv och ens tjej hellre ville ligga med klonen. Vad som skulle hända om man klonade världens snyggaste tjej för att få ligga med henne men bara lyckades klona fram ännu en upplaga av världens snyggaste tjej som inte vill ligga med en.
Jag tänker på gränser. Hur de är viktiga. Samt hur viktigt det är att inte begränsa sig.
Idag såg jag artisten Eva Dahlgren stå och prata med någon annan dam på Hornsgatspuckeln. Hon var klädd i svart och höll i ett kuvertliknande etui av den där typen som min älskade förvarar sin nya minidator i. Men det kan också ha varit en jättestor plånbok. Kanske har man en sådan om man är riktigt rik tänker jag medan jag väntar på Kricke.
Det var idag jorden skulle gått under. Jag har tagit upp saken med flera personer under veckan. Påfallande många tycktes lättade av tanken. Jag finner det värt att notera.
Vad fint dom skyltar med min bok här på sajten. Nu klickar jag på den och kommer till en länk för…Dan Josefssons bok ”Hemligheten”, hallå! Vore det inte mera rätt om man kom till min boks egen sida?
Jag har sedan igårkväll två gånger avnjutit första avsnitten av den nya Entourage-säsongen. Det är bra såklart. Men vad pågår egentligen inuti Vincent Chase? Jag förväntar mig att man får veta det snart.

Det man talar mest med mig om just nu

2008-09-18T19:24:00.013+02:00

Väldigt många vill prata med mig om Dagens Nyheters recension av min bok. Och om recensenten generellt. Han verkar ha ett svagt stöd i såväl den finkulturella världen som den populärkulturella. Skälet till att jag länkat till hans text är att jag tror det kan vara intressant för alla som läst min bok att söka förstå vad den sortens kritik egentligen handlar om.
Nog dyker tendensen upp då och då: Benägenheten att göra antaganden om motiven bakom ett visst verk och att vända dem mot det. Att på så sätt slippa avhandla innehållet. Självklart tycker jag inte det är rätt att behandla en bok så. Men nu verkar det som att många andra är mycket mer sura över recensionen än vad jag är. Kanske skulle jag vara det med om det gällt någon annan bok.
Nu tutar en monsterpickup utanför mitt fönster. Fortum drar fram med kabel och någon med en onödigt stor bil kommer inte fram. Öppnar dörren och börjar mucka med mannen i signalgul overall. Jag bara skriver. Avtjänar straffet eller dricker välsignelsens sötma beroende på hur man ser det.

I love Gbg!

2008-09-18T19:24:00.012+02:00

Tack för kommentarer på tidigare inlägg! Jo jag läser. Just nu bland annat Doris Lessing, Ulf Lundell och Margareta Strömstedt. Men ibland går det trögt. Jag är en sporadisk, rast- och trolös älskare av böcker. Tack till Mattias M för ljuskäglan över min bildningslucka. Kände inte till nämnda parafraskanon.
Hmm Lydia – jag vet tyvärr inte vad modernism är. Men jag vet vem jag skall fråga. De låttextförfattare som jag gillar är Mike Skinner (sångare i den engelska enmansgruppen The Streets) Plura, Håkan Hellström. Eminem är bra också. Fast ju mer jag granskar hans textverk inser jag hur mycket han snott ur amerikanen Dr Seuss barnböcker, de med titlar som ”Katten i hatten”. Jo det är faktiskt sant. Nämnda barnbok är full av precis den där typen av tungvrickningsmeningar som gjorde Eminem till världens störste rappare.
Nu knöglar någon ner saker i mitt brevinkast. Oj vad det dunsar mot hallgolvet! Och var har jag fått till skänks av vår herre denna råa tisdagsförmiddag om inte Bob Hanssons nya bok ”Kärlek – hur fan gör man?” Den blir något att sätta tänderna i inför vårt gemensamma seminarium på bokmässan. Torsdagen den tjugofemte september gör jag också ett bokhandelsbesök på Mariaplans bokhandel i Göteborg. Om det finns några läsare i Göteborg som är intresserade av mig och min bok så är ni varmt välkomna då! Jag kommer då svara på alla era frågor och läsa en snutt. Efteråt samma kväll kommer jag tillsammans med bland andra Martin Kellerman och Jonas Hassen Khemiri medverka vid ett författar-DJ-maraton i Göteborgs Stadsteaters
vackra foajébar från klockan 22.00. Låter det inte kul så säg! I love GBG!
Här är förresten länken till den recension av min bok som publicerades i Dagens Nyheter förra veckan:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=823413

Adjö solsystemet!

2008-09-18T19:24:00.011+02:00

Idag har jag skrivit ner en massa ord som någon annan sagt. Och jag har spelat in med K. Det var, för att använda ett uttryck som han skulle använt, fett. Jag hämtade två nya gitarrpedaler på postens företagsservice också. Den ena lät helt förjävligt, men den andra lät som den skulle. Sedan bar det alltså iväg till källaren där K spelar in sin nya skiva. Jag hade rensat min utrustnings-arsenal betänkligt. Ändå: Om man skulle välja ut en Motörhead-låttittel för att bäst summera pryluppsättningen vi använde så vore valet givet: Overkill. Det var skoj att spela K´s låtar hur som helst. Sedan när han hjälpte mig att bära hem utrustningen berättade han det han läst om i The Sun häromdagen: Att jorden löper risk att gå under när dom om några dagar startar den där partikelgeneratorn Schweiz. Syftet med den gigantiska anordningen är att forska i hur big bang gick till. Med partikelgeneratorn skall man om jag förstått saken rätt skapa någon slags ur-atom. Problemet med detta lär vara att man som en biprodukt kommer skapa en massa små svarta hål. Enligt partikelgeneratorvurmarna är detta inget problem: De kommer genast försvinna. En annan falang vetenskapsmän hävdar dock motsatsen – att man genom att göra detta utsätter inte vara planeten, utan hela vårt solsystem för en enorm risk. Personligen tycker jag det värsta med undergångsscenariot är att jag aldrig mer kommer få träffa mina barn. Men visst skulle det innebära att man slapp oroa sig för mycket också. Att pengarna skall räcka. Marknadshyrorna. Att nästa bok inte skall bli klar. Men hur kommer domedagen att de sig? Kommer det gå fort? Kommer någon hinna tänka tanken: Att Jon Jefferson Klingberg och de där forskarna hade rätt?

En olycka som väntade på att få hända

2008-09-18T19:24:00.010+02:00

Idag har jag svurit att inte blogga. Men så här är det:
Jag vaknar och lyssnar på Disintegration. Stoppar in något annat i mig själv för att de vad som kommer ut ur det.
Jag minns oss på Hovet. Det kan ha varit den här turnén, runt 1990. Då ville jag inte att det skulle vara så enkelt som att The Cure hade intet att säga mig. Nu vill jag det fortfarande inte. Men lät de verkligen så här…energilösa?
Idag är jag upptagen med att förstå saker. Många dagar är jag det. Är det så för alla?
Jag läser om Per Olov Enquist i tidningen. Jag har förstått att det inom litteraturvärlden anses som en stor sensation att hans senaste bok är självbiografisk. Den handlar om hans supande. ”Det här är hela historien” säger författaren själv i intervjun. Det kommer för mig att vilja att läsa artikeln bara för att efteråt ärligen kunna säga att den inte gör mig ett skvatt intresserad av hans bok. Det misslyckas såklart. Vad kan jag säga – jag är en nyfiken människa. Han verkar skitjobbig i intervjun. Socialt utsvulten liksom. Ha! Vad roar vi oss med här på Hornsgatspuckeln denna morgon om inte litet klassiskt projektion?! Just det jag mest avskyr att bli utsatt för av andra.
I faktarutan står det att han sagt att hans egen ödmjukhet är den största i Sverige. Ett så uppenbart självmotsägande uttalande bara måste ha varit skämtsamt menat. Och hur kan han säga att hans nya bok är hela historien? Som om det fanns allenast en. Som om det förflutna vore något annat en en samling högst subjektiva minnesbilder.
Jag funderar litet på vad det är som får mig att vilja döma författaren och hans bok om sitt självförvållade problem. Är det just det, den självförvållade faktorn i det, att jag finner människor som gör sig själva illa ointressanta? Långt ifrån, långt ifrån. Jag måste nog tänka på saken.
Igår var det jag som vanhelgade mitt eget tempel. Det var dumt såklart men oerhört gott. Malt liksom. Jag träffade några nyare bekantskaper plus en av mina äldre.
Sedan tvekade jag litet utanför klubben vid Mariatorget där man skrivit upp mig på gästlistan, innan jag gick direkt hem i stället. Jag är en usel utemänniska. Det är en väldigt tråkig egenskap jag har.
Nu har jag inte mer på hjärtat utöver att jag saknar mina barn något fullständigt gräsligt.
Idag skall jag bli en bättre människa. Idag skall jag fylla i alla små användarprofilgrejer i min läshörna på denna fina community. Idag skall jag skvara på frågorna från Bokhora. Idag är min bok en olycka som väntade på att få hända. Och jag skall jag dricka kaffe med A och A. Måste ha en slurk redan nu faktiskt.

Några rader om Accept

2008-09-18T19:24:00.009+02:00

Sedan är det kväll. Jag lyssnar igenom hela Accepts ”Breaker” och ”Restless and wild” medan jag tänker på någon som inte längre finns bland oss. Jag tänker på min pappa också. (Som ju finns kvar.) Han gillade aldrig de där plattorna. Själv tycker jag att den tyska hårdrockgruppen Accept är ett av de bästa band som någonsin funnits. Musiken förenar mig med en värld bortom denna. Jag behöver vara där nu. Bli hel. Men vilka låtar! Det som förbluffar mig med den musiken när jag lyssnar med fyrtioåringens nyktra öron i stället för sextonåringens berusade är att alla låtar är så förfinat arrangerade och fulla av små överraskningar. Ta bara en sådan sak som att första refrängen i "Shake your heads" följd direkt av ett stick. Sanslöst! Eller stryk det där med nyktra öron. När riffen lämnar högtalarna finns det inget sådant som klart tänkande längre.

Ett ljust Östersundsminne

2008-09-18T19:24:00.008+02:00

Idag tänker jag litet på ett ljust Östersundsminne. Jag bodde i ett ruckligt hus på Byvägen på Frösön. På eftermiddagarna efter jobbet brukade min vän Per komma förbi rattandes sin morsas Saab. Vi brukade åka till Vallagrillen och spela flipper.
Nu spelar han bas i gruppen Rognedal. Vi träffades faktiskt igen härom veckan.
Igår var det sista kvällen med barnen. Jag och mitt äldsta barn brukar lägga fyraåringen och sedan göra något mysigt. Ibland ser vi en romantisk komedi. Igår blev det Min brorsas flickvän Med Juliette Binoche och Steve Carell (Han från 40 year old virgin). Vad bra dom är på musik i film, amerikenarna! Vilken fulländat fullmatad lättviktsrulle om en urartande släktträff hos en så där helt härlig familj det var!
I alla fall så hade en av tonårdöttrarna i filmen ett par byxor med texten YOU WISH tryckt på rumpan. Kanske borde jag låta trycka det på de senaste problembarnen från Acne.

Något jag hittills inte vågat tänka så mycket på

2008-09-18T19:24:00.007+02:00

Helt ärligt så saknar jag social stimulans. Kanske hade en sådan sak varit lättare att handskas med om man bodde på landet. Staden liksom…lovar något annat. Plus att man har minnena här, av hur livet såg ut när alla ens vänner bodde innanför tullarna och ingen av oss hade kärnfamilj. Kanske kan jag anklagas för att inte förmått skapa mig ett nytt och inbjudande alternativ till det som var då. Jag brukar vara för upptagen av nuet för att tänka allt för mycket på sådant här.
Jag är inte riktigt färdigtänkt, jag inser det.
En annan grej med att bo på landet hade varit att jag hade kunnat dra på AC30´n högre. Det hade den gillat. Men då hade man inte haft bandet. Det hade gått bort.
Jag var menad att bo här. Skapa mig det liv jag vill, oavsett vilka vindar som blåser genom staden, som Håkan sjunger.
Vad som drog med Stockholm? Skriva kortrecensioner av Death Metal i Nöjesguiden. Plus en doft eller känsla jag alltid letat efter, och letar efter ännu.
Idag skall jag bläddra i några skivbackar. Det blir grejer det.

När man går över en hårfin gräns

2008-09-18T19:24:00.006+02:00

Idag har jag varit i chock. Den sorten som långsamt borrar sig in i en likt tandvärk.
Jag har även köpt en laptopryggsäck och en extern hårddisk. Laptopen och LANet – området i mitt liv där jag unnar mig själv att vara en fullfjärdrad neurotiker. Om jag upptäcker att något av barnen dragit ut sladden till det trådlösa modemet blir jag hysterisk. Jag vet inte varför. Jag är bara så rädd för maktlösheten i när ingenting fungerar. Om jag måste knappa in någon kod och det blir fel. När jag inte vet hur jag skall göra. Vem jag skall ringa. Jag vågar aldrig lämna laptopen hemma av rädsla för tjuvar. I den finns det jag tänker skall bli mitt livsverk. Vi får se hur det blir med den saken. Om man skulle göra den där backupen nudå. Den är liten och silvrig den externa lilla älsklingen. Funderar på var jag skall förvara den. Ser framför mig...Fort Knox.. Bakom kedjor och pansar i en grotta som kanske vaktas av två tjudrade isbjörnar. En liten svart påse följer med. Ingen strömkabel behövs. Den går på firrevirre – The best thing since the dawn of blowjob. Min älskade brukar lugna ner mig när det gäller sådant som datorer. Helt lugn är hon med datorn. Jag kanske inte får skriva det. Det kanske är privat. Vad hemsk jag känner mig när jag skrivit om saker som folk anser är privata! Det är en stark skamkänsla jag hyser runt det faktiskt. När man går över en hårfin gräns. När man inte förmår förstå hur saker känns för andra människor. Och det händer ju.
Men nu till något helt annat.
Kanske måste jag bort från den här staden om jag någonsin skall få något gjort. You can´t work in Stockholm. En engelsk manager jag jobbade med en gång sa det. Att det var för mycket distraktioner här. Han hade filmstjärnenamn och en världsstjärna till hustru. Vissa sa att han jagat kvällstidningsjournalister med baseballträ. Jag vet inte varför, men jag tror att någon hade skrivit något om hans frus frisyr. En tidig morgon i London körde han mig till mitt hotell efter att ha sänkt en halv sjufemma Absolut. Färden gick över trottoarer och genom parker. Jag skrattade hela vägen. Mer smickrad över att han ville göra intryck än rädd för mitt liv. Senare lindade han sin BMW runt en pelare i Ladbroke Grove. Men han hade en poäng om den här stan.

Att leva med jeans som ramlar ner

2008-09-18T19:24:00.005+02:00

Det är en årstid då oförklarliga mängder sand hela tiden tar sig in i lägenheten. Igår var en riktig mellandag. Det blev inte mycket av något. Men jag tecknade en hemförsäkring och ringde bokmässan. Och min dotter visade mig sajten Glitterfly.com.
Sedan efter dagis skulle jag för första gången sätta min fyraåring i S.A.T.S barngymnastik men det ville sig inte alls. Han blev vettskrämd och ville inte sitta i ringen med de andra S.A.T.S-barnen. När personalen försökte få med honom fick han den där panik-blicken och gömde sig under en studsmatta. Tyvärr hade jag precis betalat avgiften a 1400 SKR. Tjejen i repan såg förvirrad ut när jag försökte förklara. Sa något om att hon skulle ringa kundtjänst och återkomma.
Igår fick jag också veta att någon på Bokhora förundrades över hur mycket männen i min bok talade med varandra.
Kanske skapar författare det liv de själva saknar. I mitt liv passerar dagar ofta utan att jag träffar någon jag känner. I stadsdelen där jag bor känner jag många, men har få vänner. De flesta av mina samtal sker i telefon. Denna sociala situation är något som jag aldrig tycks vänja mig vid. Kanske för att jag inte vill.
Men nu till ett helt annat i-landsproblem: Alla killjeans nuförtiden ramlar ner. Jag svär. Mina fyra senaste jeansinköp har tenderat att vad jag än gör obönhörligen orma sig ner över röven. Senaste gången jag köpte jeans provade jag tio par. Jag valde ett par supersnygga Acne i stretch. Trots att jag tog en storlek som var extra smal runt höfterna ramlar de ner. Att leva med jeans som ramlar ner är att leva i ständig otrygghet. Att ständigt se sig över axeln. Det är som att gå runt med en röst viskande i örat: Det spelar ingen roll vad du uppnått – när som helst kan brallorna ramla ner. Vi vet hur flera epokers kvinnomode begränsat kvinnans frihet. Vad säger skärningens på dagens mansjeans om vår tid?
Idag arbetar jag med att skriva ut intervjuer. Jag har så mycket jobb att göra. Det var några amerikaner som gjorde ett projekt liknande det jag nu jobbar med. De hade fyra pers som jobbade heltid med det. Det är kanske inte konstigt att saker gått sönder ibland. Och att jag tvingats försonas med otillräckligheten.
Dagens ord: Linfrökeso. (Från helvetet.)

Inte det sexigaste inlägg jag skrivit

2008-09-18T19:24:00.004+02:00

Utan att fara med minsta gnutta osanning kan jag säga att jag tog DN-grejen bättre än jag kunnat föreställa mig för bara en dryg vecka sedan.
Men visst har jag tänkt på den. Folk påminner mig också. Ringer och det.
Jag har förstått att recensenten försöker vara någon slags finkulturell punkare. Oj nu började jag tänka på Einsurzende Neubautens sångare Blixa Bargeld. Visste ni att han är professor i poesi? Och att han varje gång han är i Sverige köper sina skissblock på Ordning och Reda? I love Blixa!
Men åter till ämnet: Tydligen handlade recensionen endast marginellt om min bok, och mer om den trend som den anses vara en del av.
Min bok har sagts sammanhöra med en självbiografisk våg, där man inkluderar Noréns dagböcker och gud vet vad. Att detta skulle riktas mot den var helt väntat. "Låt oss hoppas att detta var den sista power metal-skivan" kanske jag själv har skrivit någon gång.
Jag skulle nog vilja säga att beröringsskräcken gentemot det autentiska är ett av den urbana medelklassens signum.
Uppgåendet i urban medelklass är i sin tur det perfekta projektet för människor som inte vill ta itu med sina egna problem. Det kommer ju alltid finnas en tom plats i bokhyllan intill det olästa exemlaret av "No Logo".
Man säger att min bok handlar om smärta. Men nej, sedan säger man att den handlar om kändisar.
I skrivandet ville jag inte stänga några dörrar som lika gärna kunde lämnats öppna. Jag ville inte heller skriva en kopia av böcker som redan fanns utan ratta fram min egen mix. Jag hade kunnat slicka medelklassighetens ändalykt mer, genom några smärre ändringar i manuset. Och kanske hoppats på att recensenter som den på DN skulle gilla det mer. Jag gjorde ett annat val med ett annat syfte. Att jag valde det jag valde kan ha att göra med att jag är fyrtio år gammal och tycker livet kändes för kort för någon annat.
Nu ringer A. Ibland tror jag att A och jag är de enda människorna på jorden som fortfarande ringer varandra. Han säger att inte en enda recensent har lyckats ringa in mig. Mura in mig i ett fack. Han säger att jag lurat dem alla, som en annan Bob Dylan.
Smärta och kändisar, förresten. Bara en sådan sak. Någon var tvungen att skriva den där boken. De krafter som gjorde att det blev jag ligger utanför mig själv.
Och jag vet. Det är inte supersexigt av mig att på denna plats avhandla DN-grejen. Men så är jag också färdig med det nu.
Är det förresten bara mina gamla läsare som läser denna blogg? Eller är det för svårt att kommentera den? På min dator laddar sidan långsamt och jag lyckas inte lägga in några länkar.
Här är återigen adressen till Adlibris för er som vill ta en titt på min bok: http://www.adlibris.com/se/promotion.aspx?page=klingberg
Nu ringer en vän från hjärtat av Europa. Jag får veta att solen skiner där. Att människor rör sig på gatorna och njuter av den sista värmen före ännu en vinter.

Bitterhetens snuttefilt

2008-09-18T19:24:00.003+02:00

På väg från dagis denna morgon möter jag en skrivande vän som vi kan kalla Iggy Pop. Iggy leder en rostig cykel och har läst DN. Vi pratar litet om att DN-recensenten är en surfitta och har troll-örhängen. Iggy säger att det är trist hur ordknåparpoeterna aldrig ifrågasätts och hur det rackas ner på dem som vågar skriva en bok om något allvarligt. Eller nåt. Jaja. Herr DN recensent skall ha en blomma med. Och en puss. Men han HAR trollörhänge. Fann han verkligen inte läsningen givande? Han måste hata livet eller litteraturen eller både och.
När jag sedan går nedför Bellmansgatan tänker jag på en sak som Lemmy i Motörhead sa. Att det finns två sorters människor. "The ones that pick you up when you´re down and the ones that put you there in the first place." Jag vet inte varför de där orden dyker upp denna gråa tisdagmorgon i början av september men jag vet att inget i denna värld sker av en slump.
Eller: När jag tänker att inget i denna värld sker av en slump brukar jag tycka att saker känns litet bättre. Kanske är det vad vi använder livsåskådningar till: Att må bättre. Förutom när vi gör motsatsen: Letar saker som stödjer vår negativa känsla. Kramar bitterhetens snuttefilt. Jag vet inte vart något är på väg, men jag vet att jag har ett lyxigt pedalbord. Det måste jag ha eftersom jag är gitarrist i den anrika popgruppen Docenterna. Pedalerna har man för att skapa olika sorters klanger.

Varför jag inte läser recensioner

2008-09-18T19:24:00.002+02:00

Jag hade ganska svår recensionsnoja perioden innan min bok släpptes. Har inte alla det? Är det lättare om man släppt en reportagebok än om man släppt en personlig roman? Kanske får jag veta det en dag.
Långsamt har man på förlaget lyckats få mig att förstå vad det viktigaste är: Att bli recenserad alls. Man har också uppmärksammat mig på att flertalet böcker som släpps inte recenseras och att många rätt och slätt försvinner i mediabruset?
När den första recensionen dök upp kändes det jobbigt. Det var en snipig liten sak i en damtidning, skriven av Jessica Gedin, känd från Spanarna i P1. Jag läste den inte men fick den återgiven någorlunda. Hjälp, tänkte jag, skall det hålla på såhär nu? Men det skulle det inte alls! Boken fick tre fiskargåbbar i en kortrecension i tidningen Café som jag faktiskt läste. Kritikern klagade över att bokens huvudperson Karl Mikael hade för mycket flyt med brudarna. Att det gjorde det svårt för den förra att tycka synd om den senare. Sedan kom en jättefin liten anmälning i Damernas värld, där boken recenserades jämte Lundell och min favorit Plura Johnsson. Då blev jag glad. Att man inte ens gjorde sig omaket att nämna att jag tillhör en generation cirka femton år yngre än de andra två kändes inte så viktigt.
Sedan drog det ihop sig till officiellt releasedatum. Då började det svåra: Den mentala förberedelseprocessen för att väckas av det som denna speciella morgon skulle bli mest skräckinjagande av läten: Ljudet av morgontidning fallandes mot hallgolvet. Jag somnade kallsvettig bredvid min älskade. Drömde oroligt. Vaknade för tidigt. Låg där länge och väntade. Sedan: Ljudet. Jag gick genast upp, slet isär sidorna och...inget. Jag hade tagit fel på recensionsdag. Det kändes snopet. Jag hade ju lagt ner så mycket arbete på att orka öppna de där tidningssidorna. Sedan blev jag mejlad av en bästsäljande författare som sa "Läs ingenting, låt förlaget välja ut det bästa och skicka till dig".
Så kom releasefesten. Jag lyssnade på ytterligare en annan författares berättelse. Hon sa att det trots det goda mottagandet av hennes böcker var småskurenheterna och dissningarna som bitigt sig fast i hennes medvetande. Senare under kvällen diskuterade jag saken med en rockgitarrist som fortfarande hade orden från en tidig nittiotalstext ringande i öronen: Kan ingen visa gitarristen var avstängningsknappen till Wha wha pedalen sitter? Det avgjorde saken för mig: Jag behöver inte söka sanningen om min boks verkshöjd genom att läsa allt som skrivs om den.
Veckan som följde blev min bok recenserad nästan överallt. Mottagandet var långt bättre än jag vågat hoppas på. Jag fick till och med nosa på frågeställningen om huruvida jag egentligen är särskilt bra på att hantera framgång. Jag läste fortfarande inte vad som skrevs, men som jag älskade ATT det skrevs. Och som jag älskade att bli recenserad. Jag ville gå hem till alla recensenter med blommor och kyssa dem, men inte läsa det de skrev.
Sedan var det i morse och jag bläddrade snabbt igenom Dagens Nyheter samtidigt som jag undrade varför i helvete dom ignorerat min bok hittills. Då var den plötsligt där framför mig. DN-recensionen. Jag läste bara halva rubriken innan jag slog ihop tidningen och la den i den speciella tidningshög jag bestämt att inte läsa för än jag är klokare och har distans till alltsammans. Förrän jag känner ett behov av det.
Sedan kom sms:et med texten "Litet trist i DN, men det är intressant att det är recensionerna som är skrivna utanför Stockholm som är bäst".
Jag förstod att det jag fruktat mest just inträffat. Jag lät min varelse härbärgera helheten av det lilla nederlaget innan jag cirka två timmar senare tänkte tanken: Jag står upp än.
Om ni vill läsa recensioner av min bok så har jag samlat dem under "media" på min blogg. Adressen dit är http://nagotlasvart.blogspot.com/ . Har försökt länka dit via denna blogg men har hittills haft oflyt med gränssnittet.

Do or die

2008-09-18T19:24:00.001+02:00

I morse, kort efter att jag med jätte-Pingus hjälp lämnat min motsträvige fyraåring på dagis mötte jag en vän vi kan kalla Breaking the law. Han blev en gång i tiden värvad till ett rockband som tog med honom för att dom ville ha litet av en homo-image. Vad dom inte visste var att Breaking the law var straight.

Nu styrde han sina långa mot kontorskneget och jag såg på honom att jag också skulle behöva axa rejält om det skulle bli chans till morgonkonversation. Jag gjorde så med känslan av att det skulle kunna vara värt det. Och medan jag är inne på det: Credz till min intution! För vad frågar min gamle vän Breaking the law mig denna obarmhärtiga morgon då jag ännu en gång vaknat i villfarelse om att inget gift på jorden kan bota mitt sköra tillstånd om inte den fråga som nu följer: "Har du sett min röv-blogg?"
Det var uppenbart: Vår herre hade denna dag låtit mina och Breaking the law vägar korsas just i hörnet St Paul / Bellmans med ett syfte: Att belöna mig för mitt slit, och det innan klockan ens slagit halv tio.
Jag svarade nekande. Bad honom berätta mer. Han redogjorde då för hur han och hans flickvän startat allt för en tid sedan: Ett webbforum där man lägger upp smygtagna bilder på jeansrövar "Och en och annan chinos-röv" vilka sedan kommenteras och bedöms. Han berättade att de nu var uppe i sjutton tusen besökare per dag och att en ärevördig mediekoncern redan hört av sig och velat köpa hela klabbet. Det såg onekligen ut som om min vän fått sig ett informationstekniskt hit-nummer, efter att i åratal verkat bortom räckvidd för alla tänkbara massmediala ljuskäglor.
Själv gick jag hem till ordbehandlaren och satte mig att fortsätta skriva ut. Skriva ut. Skriva ut. Skriva ut. Det gör nästan ont att säga det. Så fast sitter jag just nu i mitt eget spindelnät av stoff.
Samtidigt utspelade sig ett med min nyligen utgivna bok sammanhörande eftermäle. Någon tycker sig ha hittat sig själv i den. Vill veta varför jag målat mitt porträtt på just det sättet. Jag vet inte vad jag skall svara. Kan du inte stå för det jag skrivit? lyder den fråga som sedan ställs. Strax följd av Tror du ärligt talat att någon verkligen läser din bok som en roman?
Skrivandet: Är det en ren hantering? Är det ett trevligt sätt att leva? Är det värt det? Om den bok jag just gett ut kan jag säga följande. Det var vinna eller försvinna. Do or die. Men om den vore ett företag i livsmedelsbrancshen skulle den inte vara ett ekologiskt hälsokostvarumärke. Snarare ett slakteri. Det är så det känns. Inte som någon ädel och ren hantering alltså.
Däremot är det, som Maja Lundgren i sin anmälan av boken noterade, ingen hämndroman. Den är också så gott som helt fri från negativa personskildringar. Jag vill snarare kalla dem för nyanserade. Jag har också ansträngt mig för att människor i min omgivning inte skall behöva ta illa upp av något i boken. Ibland har jag kanske ansträngt mig för litet. Ibland har jag kanske ansträngt mig för mycket. Jag gjorde det utan ont uppsåt, med den bästa av viljor. Med ett omdöme slipat, vindpinat och danat av fyrtio långa levnadsår. Nu återstår bara att leva med följderna av den.
Hur som helst så har det varit en rätt jobbig dag. Framåt halv tre gav jag upp. Gick en musikaffär-runda och tittade efter saker som jag kände mig litet skamsen av att gå runt och titta efter på en måndag när jag har en massa annat att göra.
När jag kom hem hade bokhororna mejlat med en förfrågan om jag ville bli intervjuad i deras måndagsmöte-ruta. Grånaden runt mig fick stänk av färg.

Jag blev inbjuden till ett författar-DJ-maraton i Göteborg i samband med Bokmässan också. Förstår ni vad det innebär? Det kommer bli fest. Mitt liv kommer välsignas med ett party till innan jag dör. Jag tänker på det nu, när barnen sover och stearinljusen brinner igen och den råa kvällen i det öppna fönstret talar med mig om årstiden.

Läsvänner!

2008-09-18T19:24:00.000+02:00

Det är de första minuterna av september månad och jag försöker förklara för tillskyndarna på min privata blogg att jag flyttar hit nu. Till er, mina nya, fräscha läsvänner för en månad. Jag har lovat låta er följa med mig på bokmässan, under mina första, bokhandelsbesök samt att berätta sanningen om tillkomsten av min nya roman "Jag tror vi behöver prata faktiskt." Men inga vänner av benämnandets mystik nödgas hysa oro. Jag kommer aldrig skriva den där "Så här gick det egentligen till-texten". För vad är det förflutna om inte en samling högst subjektiva minnesbilder?
Vi börjar med det ifrågavarande i stället. Jag sitter i min lägenhet ganska nära Hornsgatspuckeln vid Mariatorget i Stockholm där de två barnen sedan några timmar snusar rofyllt. Där jag just besökt min internetbank för att kontrollera att hyran dragits. Något jag tänkt på en del på sistone: En gång var jag tillsammans med någon som jämnt orade sig. Vad tror ni jag gjorde då? Lät bli att oroa mig såklart. Det som hände när den relationen tog slut är att jag tog över den funktionen själv. Jag tycker det är intressant hur man i relationer jagar in varandra i roller. Hur vissa av dessa roller egentligen inte behöver vara förankrade i jaget eller personligheten.
Karl Mikael – huvudpersonen i min nya roman "Jag tror vi behöver prata faktiskt" har när vi möter honom anammat rollen av relationens problembärare. Han är den som gjort det till sin tvivelaktiga livsuppgift att hitta ett sätt att få allt att funka: Kärleken, livet, andningen. Vi får följa honom under det första året efter att han befriats från sitt uppdrag som make. Jag ville skänka berättelsen kulturgeografiska drag. Undersöka vad som hänt med vår omvärld under det decennium som min generation ägnat åt bostadsrättsomvandlingar och dagislämnigar. Jag ville utforska Karl Mikaels värld med nyfikenheten hos en nykomling i landet på andra sidan kärnfamiljslyckan.
Men nu mer om mig: Jag är son till en musiklärare och en textilkonstnär. Född 1968. Nu finner jag mig pausandes framför skärmen. Vad är nästa grej jag borde berätta om mig själv efter att ha börjat sådär rättframt? Jag inser att jag inte riktigt vet. Det torde inte komma som någon överraskning. Min generation har ibland ansetts vara bäst på att berätta vad vi är genom att berätta vad vi inte är. Men allt kommer nog klarna snart.
Läsande ja. Låt mig berätta en hemighet: Sedan jag började försöka bli författare, för ungefär fem år sedan har det i långa perioder varit väldigt dåligt med mitt läsande. Jag uppleve att jag jämnt hade en så stor press på mig att jag inte orkade ta till mig något annat än de ytligaste tänkbara formerna av skriftligt förmedlande. Det blev bättre efter att jag skrivit klart manuset till min bok. Då åkte jag och min tjej till Berlin och bodde på en båt. Jag läste hennes exemplar av Odjuret med två ryggar av Emily Maguire. Det är en erotisk roman.
Att skriva erotik. Någon hävdade att det skiljer sig från annat skrivande, helt enkelt för att det är så mycket svårare. Man nämner ibland en erotisk antologi från sjuttiotalet där den litteraturscenens främsta namn bidrog mer var sin text. Det blev en undermålig samling texter. Till och med våra största, mest vördade berättare gick bet.
Nu får jag lust att skriva något riktigs saftigt om min nya bok så att ni alla blir riktigt nyfikna på den. Det knullas och runkas i den må ni tro! Gillar ni sådant? För att åter bli snäppet mer allvarlig: Att tala om ymnig förekomst av nämnda företeelser i den vore måhända en smula falsk marknadsföring. Däremot har jag velat göra berättarjaget till en hel, autentisk människa och vi vet alla vad det innebär: Då kan vi inte väja för något: Sexualitet, ekonomi, social status, förbjudna tankar, vad han ljuger om på jobbet. Därför är "Jag tror vi behöver prata faktiskt" en berättelse full av detaljer. Därför möter vi inte inte ett berättarjag reducerat till "vanlig människa". Faktum är att jag inte vet något värre än när skönlitterära svenska författare försöker närma sig den vanliga människan. Möjligen är Hans Gunnarson en författare som klarar det. Där har vi en berättare jag gillar! Vad hände med honom? Jag läste att en Hans Gunnarsson skrivit manus till Arn. Är det därför det varit dåligt på bokfronten för Hasse G på senare år? Jag hyser också viss vördnad för den amerikanske filmaren Kevin Smith och självklart även för serietecknaren Martin Kellerman. Att skildra vår tid. Att göra orden till en plog, låta den gräva ner sig där i verklighetsmyllan. Just en snygg uppgift att ta sig an.
Än en gång: Kul att vara här. Låt oss bli läsvänner!

2008-09-15T22:09:00.000+02:00

Och idag är jag i måndagsmöte på Bokhora. Very trevlig exponering oh yes.

Trevlig helg!

2008-09-12T18:50:00.000+02:00

Dök upp en intressant recension av min bok idag: http://dagensbok.com/index.asp?id=3551

2008-09-01T20:47:00.002+02:00

Jag har en bok ute köp den bla bla bla bla. Denna blogg kommer nu ägnas helt åt byggande av pedalbord. Ur ett varannan-veckas-perspektiv. Här är förresten adressen till min gästblogg på Bokcirklar: http://www.bokcirklar.se/gastblogg/

Tjoho!

2008-09-01T11:25:00.003+02:00

Håller på och styr upp det där med bokcirklar-bloggen. Blir väl klart så småningom.
Så här trevligt såg det ut i Skrapans bokhandel när jag var där med barnen i helgen. Sedan gick vi på vattenmuseet Aquaria på djurgården. Dagens ros till paret som gav min fyraåring en jätte-Pingu på färgan hem. Kommer i mån av behov fortsätta lägga in aktuella mediagrejer och liknande på denna plats. När det till exempel dyker upp sådant här: http://www.va.se/nyheter/2008/08/27/avslojandena-haglar/
Sorry färjan menar jag. Men det jag skulle säga var att det där vattenmuseet var en jättehit med barnen. Rekommenderas!

Nu hör jag vad flertalet av er tänker

2008-08-31T21:54:00.005+02:00

Från och med måndagen den första obarmhärtiga september börjar jag gästblogga på Bokcirklar.se Det blir kulmen och slutet på min karriär som bloggare.
Där kommer jag berätta sanningen om tillkomsten av min nya roman "Jag tror vi behöver prata faktiskt" samt låta läsarna följa med mig på såväl Bokmässan, de första bokhandelsbesöken, samt kanske någon TV-debatt och...vi får se vad det blir mer. Jag bloggar då för en ny läsektrets varför det förefaller sannolikt att jag kommer behandla en del saker jag redan trummat in med all önskvärd tydlighet för er som följt mig på denna resa.
Men mest vill jag skriva om pedalbord.
Bilden ovan visar en bekants senaste inkarnation. Nu hör jag var flertalet av er tänker: Blir inte grundsignalen lidande när han skickar det igenom så många boxar? Men det är just vad den inte blir! Signalen går faktiskt bara in genom den blå Boss-kompressorn, Zack Wylde-overdriven samt Subdecay-overdriven innan den angör världens bästa gitarrförstärkare. Övriga effekter är anslutna via den senares effektloop.
Träffade Niklas Frisk i en musikaffär på Skånegatan igår. Han var ute och letade efter rätt strängar till en Gibson GS med ett sådant där gammalt, sladdrigt svaj. Jag sa som det var till honom: Att en vän till mig köpt den nya Voxen. Han frågade om det var den där man kunde justera biasen på baksidan. Jag blev tvungen att svara väldigt svävande, att "Nä, alltså hmm det är inte den där nya, handlindade lyx-Voxen..."
Sedan kom det för oss att inspektera bak-panelen på nämnda nyförvärv och vad hittade vi där, om inte en switch för just biasen! Bias vet jag egentligen inte vad det är. Att stå och vara snygg under diskussioner där man egentligen inte fattar ett jota är dock en företeelse som jag önskar uppvärdera.
Annars har jag på sistone tänkt mest på overdrive-pedaler. Att de är som ens missanpassade brorsas nya flickvänner eller som goter från Färgelanda ihopbuntade på en gigantisk rockfestival. Alla skriker de: Jag är speciell. Men egentligen är det bara samma gamla overdrive, eller är det det?
Den orangea babyn, tvåa från vänster i bild, har något jag aldrig upplevt i en annan pedal: Möjligheten att steglöst gå från helt rent ljud till precis den där punkten då det börjar spricka. Nä nu slutar jag. Någon sa att man aldrig skall blogga om saker man verkligen bryr sig om. Vi ses på Bokcirklar!

2008-08-29T09:42:00.005+02:00

Enligt vad jag fått fram betyder litania ungefär "klagovisa". Det verkar också vara namnet på en stad någonstans. En god vän till mig tycker att Maja Lundgrens recension av min bok är den bästa.
Min medieexil denna vecka gick sisådär. Och att lyssna på Lowden-recensionen var ett misstag. Vissa saker i den har jag grubblat på i stunder då jag annars kunde bearbetat annat.
Jag har litet nyheter att berätta om bloggandet inom kort. Kan väl summera den gångna bokreleaseveckan med att konstatera att gensvaret varit bättre än jag förväntat mig. Stort tack till alla som recenserat boken!
I numret av Amelia som kom i förrgår är det en litet större grej om mig och boken. Faktum är att man där rekommenderar den på självaste ledarplatsen. En bra vecka onekligen.

2008-08-27T11:01:00.006+02:00

Sedan: Än större nyheter – The Bokhora verdict is in! Liksom Göteborgspostens recension. Nu ringer någon och läser några Lundgren-rader för mig i telefon. Vad tycks om detta citat: "Efter att länge ha funnit Jag tror vi behöver prata faktiskt överhövan gnölig, så blev jag omsider förtjust i butterjagets litanior."
Jag är rätt och slätt mållös.

Brinna upp vs blåsa bort

2008-08-27T09:49:00.007+02:00

Sedan börjar något som jag antar skall föreställa vardag. Jag har då det gäller kritiken följt den mejlande författarens råd och låtit bli att läsa. Men när det nådde mina väl tilltagna hörselorgan att Martina Lowden uttryckt sig någorlunda positivt om boken i P1 och Kulturnytt kunde jag självklart inte låta bli att ila Götgatans halva längd till jobbkojan för att höra reprisen. Hon tycktes ha läst precis den bok jag försökt skriva och hennes reservationer var inte så allvarliga. Mycket av det hon sa om boken brukar jag själv säga då och då. Märkligt att höra henne läsa mina ord dock.
Idag borde jag inte bry mig om så mycket annat än intervjuutskrivning och min nya Vox AC 30. Men då kollar jag mejlen och får en länk till Maja Lundgrens utlåtande om min bok. Vågar nästan inte läsa den med tanke på risken att den skall innehålla saker som det upptar för mycket av min hjärnkapacitet att processa. Men jag skall givetvis inte undanhålla det för er.

Tack!

2008-08-26T09:38:00.001+02:00

Oj vilken otroligt trevlig fest det blev! Jag kan inte minnas när jag senast priviligierades med att få närvara vid ett arrangemang som kändes så upplyftande och stimulerande. Det var jätteskoj att prata med alla kända och okända människor, och mitt i yran lyckades jag faktiskt föra några kloka samtal också.
Tack till alla som kom! Framför allt ett stort tack till Nina, Jakob, Christina och alla andra på Alfabeta bokförlag!
Nedan delar jag med mig av några bildintryck från dagen och kvällen.

2008-08-26T09:21:00.000+02:00

Detalj från min för dagen nyinköpta T-shirt. Tycker den summerar läget rätt bra.

2008-08-26T09:20:00.000+02:00

Bokbordet. Vartenda ex gick åt!

2008-08-26T09:19:00.000+02:00

Stolta litteraturarbetare.

2008-08-26T09:17:00.000+02:00

Bandkamrater i stödköpartagen.

2008-08-26T09:15:00.001+02:00

Charlotte till höger, är en av mina äldsta vänner. Anders, till vänster är en av mina nyaste. Nu fick de mötas.

2008-08-26T09:09:00.002+02:00

Så här andäktigt såg det ut när när bokens förläggare Nina sa några väl valda ord om dess tillkomst. Den stilige mannen i svart kavaj är min vän Kalle. Till höger: Brita med dotter. Hon och jag jobbade en gång i tiden tillsammans på tidningen Nöjesguiden.

2008-08-26T09:04:00.002+02:00

Monica och Joar med nysignerat exemplar av min bok.

2008-08-26T09:00:00.000+02:00

Skulle du köpa en begagnad bil av denne DJ?

2008-08-26T08:59:00.000+02:00

Slaktar-Jakob och the merchandise...

2008-08-26T08:58:00.000+02:00

Daniela, och gamla goa Skånegatan.

2008-08-26T08:54:00.002+02:00

Den mörka mannen, nummer tre från vänster, heter Erik och är min vän sedan 1990. Vi lärde känna varandra när jag bodde i Östersund.

2008-08-26T08:32:00.002+02:00

Och vilken bra musik det var!

2008-08-26T08:11:00.001+02:00

Dagens låt: Nils Lofgren – "I don´t wanna know".

2008-08-25T08:34:00.001+02:00

Dagens ord: Skredhistoriker.

I morgon är det bokkalas!

2008-08-24T18:47:00.005+02:00

Och ja: Visst testade jag att stoppa in mitt egen namn och min egen romantitel i den gamla Jack-recensionen bara för att se hur det kändes. Det är en psykologisk metod jag använder för att bättre hantera kritik. Förstå att den inte är personlig.
Sedan repar vi och när Larry hänger på sig Stratocastern har jag rattat in ett lagom grusigt ljud åt honom.
"Bra ljud" säger Idde.
"Bra ljud, det är den magiska boxen" säger Kricke och gör en gest mot den röda MXR-kompressorn som dock är i bypass-läge. Effektboxar – om gud vet ett bättre sätt att skapa illusion av kontroll så höll han det för sig själv.
Efteråt äter jag en vegmixtallrik på Folkets och låter dagen lägga sig hur den vill.
När jag kommer hem har jag fått ett mejl från en känd författare som läst min bok och tyckt mycket om den. Jag säger inte vem det är, men författarens senaste pocketutgåva säljs i pocketstället på Willys vid Skanstull och dess titel börjar på B. Det är ett väldigt trevligt mejl där jag får bekräftelse på att min bok än en gång blivit läst på det sätt jag hoppats: Som den relationsskildringarnas Die Hard jag hoppades det skulle bli.
Jag kommer bära med mig mejlet när jag hanterar responsen på boken den kommande veckan. Skulle jag kunna komma bättre rustad till det som nu förestår? I thinks not, som Londres skulle sagt.
La in en bild hemifrån mig ovan bara för att. Och för att ni skulle få se Nattefrost, vars ansikte vakar över mig tjugofyra sju numera. I morgon är det bokkalas. Jag tänkte att jag skulle ta en massa bilder som jag lägger upp här sedan. Låter inte det som musik i era öron?

2008-08-24T11:21:00.002+02:00

Sedan läser jag vidare i Jack. Jack och hans vänner dricker öl på Djurgården. Hamnar på socitetsfest. Dricker, röker på och kopulerar. Jag blir nyfiken på vad den fick för kritik när den den dök upp 1976 och hittar en ganska positiv recension av DN´s Lars Olof Franzén. Ur texten: "Det finns mycket jargong i Ulf Lundells bok, som gör den stundtals tröttande men som samtidigt är det pris man får betala för närhetskänslan i hans prosa. Ibland sprutar orden ur honom och infallen strömmar i vilt hoppande samtal och beskrivningar. Men förvånansvärt ofta genomsyras boken av naken, kritisk iakttagelse, humor och självironi."
Jag får veta att boken totalsågades i vänsterpressen. Man tyckte att allt för mycket saknades. Om den var en generationsroman, var var då Kårhusockupationen och FNL-grupperna? Några menade att boken saknade lösningar, att det inte finns något att lära i ett igenkännande.
När jag sedan läser vidare tänker jag på filmatiseringen av boken. Jag har aldrig sett den, men har hört att den var ganska misslyckad. Och att manuset som Lundell skrev tillsammans med regissören Janne Halldoff inte kunde mäta sig med det rika språket i boken. Jag har inte svårt att tänka mig det. Synd ändå. Det hade kunnat bli en fantastisk film om rätt regissör tagit sig an den. Vilka gjorde bra film i Sverige vid den tiden? Bergman? Jack i regi av Ingmar Bergman? Jag låter tanken tugga på den karamellen en stund.

Kulturkväll i rädslans hjärta

2008-08-23T19:08:00.006+02:00

På kvällen kommer Martin över med Peter Bestes fotobok "True Norwegian Black Metal" och vi äter middag. Sedan ger jag mig in bland sidorna medan Martin berättar om Vice-dokumentären där dom är hemma hos Gaal, sångaren i den norska gruppen Gorgoroth. Gaal tvingade Vice-männen att i bara Sneakers and Stuff-sneakers fotvandra långt åt helsike, till en liten koja som Gaals farfar hade byggt för hand. Vice-männen grät och höll på att förfrysa medan Gaal berättade om sin uppväxt i den ensliga byn. I Gaals skola gick det två elever. Gaal själv och en kille till. De gick ettan till nian där. Efteråt begick Gaals klasskramrat suicid, berättar Martin.
Sedan kollar vi litet på Nocturno Cultos hemtillverkade film "The Misantrope". Jag förstår inte varför den heter så. Jag förstår inte mycket av den alls faktiskt. Det är mest granskog och långhåriga män som inte säger så mycket. Utom Fenriz som kommer glidande i Volvon efter att ha köpt sin första cymbal på tjugo år, chockad över hur mycket priserna gått upp sedan sist.
Martin har med sig dokumentären Air Guitar Nation också, om VM i luftgitarr. Det är en film som tar sig bättre. Vi får möta amerikanen CJ Diddy, vars föräldrar ville att han skulle bli läkare men som i filmen drivs av drömmen om att ta sig till finalen i Luftgitarr i Finland.
Det roliga för oss specialintresserade är att när han så småningom kommer till den sista tävlingen i Finland så sitter Angela McCoy i juryn. Vem är nu det? undrar ni. Jo hon är ju frun till Helsingfors egen Johnny Thunders – Andy McCoy i Hanoi Rocks. Andy var i sin tur huvudpersonen i dokumentären The Real McCoy som kom för några år sedan. Det sista jag hörde om det bandet var att någon av dem glömde sina löständer en hyrbil på en norrländsk stadsfestival. Huvudmisstänkt: Samme gamle Andy.
Efter den filmen pratar vi litet om vilken som är den ultimata luftgitarrlåten och börjar såklart sondera utrymmet på Youtube. Det blir både Steve Vai och Racer X innan vi återigen blir helt förhäxade av det där gamla Yngwie-klippet från Alcatraz-tiden. GIT-instruktörer och tappingspecialister i all ära: Ställ dem bredvid Yngwie och deras lyster rinner av som skolkrita i regn.
Det borde finnas en dokusåpa där man fick prata lika mycket gitarr som dom pratar om kläder i Project Runway. Då skulle jag kunna sitta i juryn och prata om det där istället.

2008-08-22T15:10:00.001+02:00

Och vem vet, nästa vecka när recensionerna kommer kanske du bara skattar dig lycklig över att det inte är du som gett ut den där boken.

2008-08-22T14:26:00.002+02:00

Till Kepsmannen om det är någon tröst: Jag tycks vara nummer två rätt ofta själv i just det avseende som du vittnar om. Om vi möts någon mer gång kan jag berätta allt för dig om det.

2008-08-22T06:26:00.005+02:00

Du lämnade punken då du märkte att / det var i den senaste discon pengarna satt
Vad gjorde den svenska punkgruppen P-nissarna efter att 1980 ha skrivit de där raderna i Plastic – hatlåten mot den franska artisten Plastic Bertrand? Man hoppas ju att de stannade upp ett ögonblick och kände sig rätt nöjda med sig själva.
Nu en sann historia från familjesfären: I samband med pannkaksätning brukar jag då och då påminna mina barn om den engelska studie som visade att människor faktiskt blir snällare av grädde. Igår, efter en briserande syskonkonflikt, gjorde min nioåring det enda raka. Satte sig att mata sitt yngre syskon med – grädde.
Hörde någonstans om skälet till att många kändisar i Hollywood är så hetlevrade: De får aldrig äta. Ständigt påpassade av fotografer kan de aldrig stoppa i sig något i rädsla för att synas mumsande på saker på bild.
Ingen Attila igår. Mötte Niklas Strömstedt som var på väg hem från gymet dock. Han pratade om en bok av sin mor som jag blev rätt intresserad av.

2008-08-21T14:45:00.005+02:00

Jag är så klart inte helt allvarlig om Chuck P. Men det är intressant hur man väljer sina ämnen och varför. Fight Club var dock en manlighet-i-kris-skildring som inte fäste på mig. Alltså: Hade man fått mig att vilja vara en av de där männen som möts i någon källare och gör upp med knytnävarna hade det varit en annan sak. Nu verkade allt bara så urbota puckat. OBS: Jag är inte omöjlig när det gäller kampsport. Tränade faktiskt karate ett tag, den hårdaste grenen. Itch, ni san chi! Såg just en affisch om att gamle karatekungen Brian Fitkin är på väg till Sverige. Kan man heta Brian Fitkin och inte vara grym på karate? Oj vad man inte vill fajtas med någon som heter Brian Fitkin!
Idag har jag åkt bil och burit soffor. Konstaterat att det snabbt blivit en annan årstid. Och jag är i tidningen DN´s frukostenkät. Jag och Kleerup bland andra. Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag. Och Kleerup, Kleerup, Kleerup, Kleerup, Kleerup, Kleerup.
Veckans ord: Diagnosbukett.
Kändis jag skulle vilja se: Attila Chisar.

2008-08-20T19:24:00.015+02:00

En rolig sak med att vara aktuell med en (uppmärksammad) bok är att man måste köpa tidningen Café och bläddra fram till deras boksida och kolla vad de skriver om den. Mitt verk belönas med tre fiskargåbbar emedan Chuck Palahniuks "Snuff" får fyra. Kan det verkligen vara möjligt att den boken är en större läsupplevelse än min? Vem som helst förstår väl att det aldrig kan stämma? Jag ska nog ta och själv kontrollera hur det är med den saken. Med all respekt: Tyler Durden liksom. Men först skall jag ligga här och bara soff-flämta efter ännu en eftermidddag av arbete, barnhämtningar och matsäckspreparering.
Hur kunde jag förresten missa den nya SVT-serien om singelmammor? Någon som såg? Och hur är det egentligen – har alla bloggar, reality-TV-shower och böcker på temat streta på med familj- och hushållsbestyr ökat förståelsen för människor i nämnda sits? Som bloggare har jag länge känt mig förvissad om att det är lönlöst. Att det enda som tillfredsställs är det vojeuristiska eller hur det stavas.
Visste ni att ordet familj härrör från latinets famulus som betydde ungefär liten hushållsslav? Jag hade tänkt spara det till den där Josefsson-debatten men varför hålla på visdom när man kan gödsla? Livet är ett dött lopp mellan ovikt tvätt och ännu obehandlat stoff.
Såg ni J. Mascis-klippet? Vissa spelningar är bättre i muntligen återgiven form. Som Dinosaur Jrs återföreningsgig på Emmaboda förra sommaren. En spelning jag inte var på men fick beskriven av en trevlig amerikan några dagar senare. Det lät ungefär såhär (tänk er lätt pårökt San Francisco-dialekt)
The whole stage was full of Marshalls and i don´t think the PA was even on. Both Lou Barlow and J. Mascis were like masters of their instruments. And it felt like they both were thinking: "You and me aren´t that tight as friends, but I know that whatever I play is gonna sound great together with what you play..."
Hoppas vi ses på måndag!

2008-08-20T10:29:00.004+02:00

Sedan radar de olästa bloggkommentarerna upp sig som luckor i paranoians julkalender.
Det roliga med Damernas Värld-recensionen var att hon recensenten klumpat ihop mig, Plura och Lundell och skrivit mest om vad min boks huvudperson Karl Mikael hade gemensamt med deras respektive berättarjag. Hon skrev att hon hittade samma sorts trötthet hos de tre berättarjagen, vilket gör mig litet orolig å de andra två författarnas vägnar. Min bok handlar om en person som genomgår en kris. Därav tröttheten och svartsynen. Vad är deras skäl? (Om jag för ett ögonblick tillåts begå dödssynden att i deras fall blanda ihop verk och person)
Jag blev i alla fall rätt road av det hela och ringde och berättade det för min vän och kollega som vi kan kalla Battlestar Galactica. Hon sa ungefär "Whatever makes you happy" och det stod klart att hon inte tyckte sällskapet var sådär jättefränt.

Smärtan av allihop

2008-08-19T14:22:00.010+02:00

I feel the pain of everyone / then i feel nothing – rader som står sig i dessa tider av ökat självskadebeteende bland ungdom. Ändå skulle jag inte nynna på den där låten om det inte var för att jag just beundrade jpegs av en Fender Jazzmaster J. Mascis signature i lila metallic. Jag repeterar: Lila metallic. Tänk att det finns ett sådant instrument! Det är nog inte sant egentligen. Det är nog vår skapare som drar i mitt lilla ben. Eller om han vill ge mig en försmak av paradiset.
Idag arbetar jag i offentlig miljö. Jag säger inte var, men det är nära en fontän och dricks kaffe där. Två kvinnor med var sin laptop sitter där redan när jag kommer.
Vad gör alla människor med laptops på fik utan LAN? Kan någon undersöka saken?
Nu dyker den tidigare programledaren som jag tror har barn med Thorsten Flink upp. Hon sätter sig i ett hörn med två vänninnor. Då och då skrattar de högt. Något skiljer min värld från deras. Mina sinnen söker förnimma vad utan att jag kan göra något åt det. Hon ser bra ut på det där sättet som människor gör när de har fattat beslutet att se bra ut. The power of makeover. Kanske handlar mycket av det om att ha råd. Det är vad vissa av mina kvinnliga vänner brukar betona.
Jag tror också det handlar om att man aldrig gör max av detta liv förrän man insett sin dödlighet. Om att en dag vakna och inse att man har en kropp. Att frånvaron av lönnfetma är en ändlig resurs. Liksom de flesta former av yttre skönhet. Att tidens långa fingrar en dag kommer sno oss på allt vi har. Bengt Olson skrev så en gång. Jag tänker på det ofta.
Nu tar sig tre män upp för den knirkande spiraltrappan. En av männen hälsar på en av kvinnorna. Manstrion sätter sig i andra änden av lokalen. En av dem skall intervjua en annan av dem. Jag behöver bara slänga en snabb blick på den tredje för att se att han är fotografen. Jag kan det här nu.
"Vad drev dig tillbaka efter olyckan?" frågar reportern. Fotografen tar upp en kamera och jobbar loss med linsen i min riktning. Kanske hamnar jag i tidningen som en suddig fläck någon gång snart. Intervjuobjektet har resväskor och skor i mocka. Kanske var han en gång idrottare. Han talar någon slags östgötska och har kort i nacken, flurigt och blont uppe på huvudet.
"Är man någonsin rädd?" låter det från manshörnet.
Och senare: "Du måste vara extremt tävlingsinriktad – vad gör du av den kraften idag?".
Det får mig att minnas. Det får mig att le.
Nu: Mera skratt från kvinnorna. Vad kul de verkar ha. Har män så roligt? Tillsammans? På en tisdag? Verkligen? Vad gör män när de har så roligt? Upplys mig någon!
I eftermiddag köper jag Damernas Värld och klipper ut. Tar ett tips från min inre Ari Gold och ägnar ett ögonblick åt att smälta hur långt vi kommit.
"Hur är du som privatbilist då?" Östgötskt mummel.
"Du kör ingen racing alls nu?"
"Har din relation till din fru förändrats sedan olyckan?"
Etcetera.

2008-08-19T13:11:00.001+02:00

Heleneborgsgatan 13.11: Och livet hittar dem som lever.

2008-08-18T22:38:00.007+02:00

Sedan är det senare, och jag vet: Gå upp vid halv sju, se till att barnen är klädda och utrustade och kommer till dagis och skola samt jobba + bli intervjuad av GP + göra photoshoot i Vasastan kanske inte låter så mycket på papperet. Men när det är eftermiddag och jag åter är i lägenheten som verkligen behöver städas igenom är jag så trött att jag bara vill krypa in i ett litet hål och kanske gråta litet.
Senare i blombutiken pekar barnen på en stor vit ros och anmodas välja färg på silkespapperet. "Är det till mamma kanske?" säger hon bakom disken. Jag och barnen tänker samma sak: Kärnfamiljsnormativitet. Men vi säger inget såklart. Vi bara står där som den mysko trion.
Väl hemma nås jag av evangeliet: Man har i den inflytelserika tidskriften Damernas Värld förärat min bok inte bara en positiv recension utan också uppmärksammat den jämsides med Pluras "Resa genom ensamheten". Lycka!
Nu chattar jag om det med Londres. Han skriver att han är arg på nämnda tidskrift för att de döpte sin mansmodeblilaga till DV Man. Att den borde fått heta Herrarnas Värld. OBS Det är meningen att ni som fått inbjudningar till bokreleasen ska osa nu.

2008-08-18T10:36:00.001+02:00

Sorry, idag är den visst. Intervjun i City alltså. Med helt fartig bild och allt!

Picachus sista resa

2008-08-17T18:08:00.005+02:00

Det pågår en egyptisk begravning i vår hall. Kistan – ett gammalt avlagt smyckesskrin – skjuts fram på en rosa skateboard. Runt den sitter de sörjande – en kanin av tyg, två riddare i plast, och så giraffen. Det är Picachu som dött. Han ligger i kistan, nyligen medelst en rosa plastrem lindad till mumie i egyptisk stil. Jag upplyses om att denna sista färd kommer följas av efterfest. Jag skulle kunna fråga mig vad barn får alltifrån men har en känsla av att svaret inte bör sökas alltför långt bort.
Idag är det bara att retirera för regn och laddande av batterier. I morgon börjar skola och dagis. Kan ni känna det? Att det är i morgon det är allvar igen? För mig bör det bli en välsignelse att säsongen äntligen tillåts börja.
Om en vecka är min bokrelease. I gårdagens epost: Ett långt brev från en läsare som för bara några dagar sedan aldrig hört mitt namn. Han hade inte ens gått in på Bokia med intentionen att köpa något till sig själv. Han tycktes hittat mer än jag stoppat in mellan de där sidorna, ännu ett bevis på litteraturens kraft.
Jag måste ändå säga att den största kicken för mig hittills har varit reaktionerna från folk som lever liv långt väsenskilda från människorna runt mig. Som han programledaren på TV4. Det känns logiskt. Jag har alltid gillat konsternas förmåga att förena människor. Att tillåta oss se in i varandras hjärtan.
Idag köper jag mig litet andrum genom att bjuda älsklingsduon på middag på Vikingen. Sedan får de se något nytt och påkostat från Pixar medan jag hänger mig åt Noice-biografin.
Ja, jag var en som hatade dem då. Jag försöker se det nu – vad det var som gjorde dem så fel. De var ju tvärtemot populära rykten aldrig någon produkt av något skivbolag. Det slår mig hur det handlade om andra saker.
Jag kunde till exempel aldrig köpa skivtiteln En kväll i tunnelbanan. Vem skulle ägna en hel kväll åt att sitta i tunnelbanan, ett kollektivt fortskaffningsmedel med syfte att ta oss dit vi egentligen vill?
Kanske var jag naiv, kanske är jag det fortfarande. Kanske finns ännu något helt i mig. Gott så.
Spelade härom veckan skivor med en DJ som dock fick mig att se storheten i en av deras ballader. Den handlade om att ta bussen från Gustavsberg in till stan. Han sa något om att de var soul och att de var äkta eftersom hälften av dem faktiskt knarkade ihjäl sig sedan. Vad svarar man på sådant?

2008-08-17T00:03:00.001+02:00

You know you made it when women rush your stands / and try to touch your hands / like some screaming Usher-fans – och man vet att man håller på att slå igenom i huvudstaden när det drar ihop sig till Midnattsloppet och Sibel sjunger Aerosmith-covers medan såväl helt vanliga Weeping Willows-gitarrister som anonyma keps-män minst tio år yngre än mig hejdar mig på gatan, säger att de läser min bok och gör tummen upp.
Mansgris. Pratar folk så idag? När hörde vi ordet senast? Nog ekar det av en tid då en viss sorts grisaktigt beteende var förbehållet män.
Kärnfamiljen då: Det största hotet mot mänskligheten är överpopulation och konsumtion. Vårt hopp som art är möjligheten att evolvera till något bättre, ändra våra mönster. Gör vi det bäst genom att bygga högre murar runt konsumerismens självaste bastion? Fortsätta bete oss som om det enda sättet att fungera i samvaro är att låsa in oss i bakom kärnfamiljskapets järnridå där vi idkar heteronormativ sex i prokreativt syfte?
För en tid sedan hade en kvällstidning en artikel om "Gammelpapporna". Den handlade om hur bra det var att som äldre man skaffa en extra sladdkull ungar. Deras äldre barn kunde ju hjälpa till att ta hand om deras yngre! Den äldre männen hade bra ekonomi också menade artikelförfattaren, vilket skulle göra dem bättre som fäder. Och sedan när gammelpapporna blev äldre kunde ju alla barnen ta hand om dem. Inte någonstans i texten problematiserades följderna av gammelpappornas härjningar.
Men vänta nu tänkte jag. Inte nog med att barnen skall få konkurrens av en massa yngre syskon – de skall ta hand om dem också. Bakom gammelpappornas lycka står en barngeneration av dubbla förlorare. Manligt och grisigt så det räcker. Jag är dock rädd att det inte är det man vill problematisera när man nu åter synonymiserar oss med våra trynbeprydda vänner.

2008-08-16T08:29:00.006+02:00

Sedan är det kväll och jag ser en ganska kass kanadensisk indiefilm med den tidigare underklädesmodellen Steph Song i en av rollerna. Ni vet: Spröd ung man blir dumpad, får kicken, cyklar förvirrat omkring i Ontario och möter så småningom...Steph Song. Emigrera till Kanada. Händer det om man bara tänker tanken tillräckligt många gånger?
Sedan är det i ottan och jag slår upp bladet och läser om bokförlaget Modernistas ekonomiska problem. Har länge undrat vad dealen är. Varför de bara ger ut vissa böcker. Varför de inte får ut vissa böcker. Jag plågar i mig artikeln.
Sedan är jag hos Pietro. Det är natt. Lägenheten är belägen i någon trång gränd. Runt om oss i rummen sover barn. Det är fullt av folk i lägenheten. Alla viskar. När jag råkar höja rösten vaknar ett av barnen. Någon i lägenheten måste ta barnet och gå därifrån. Jag pratar med Pietro. Jag säger som det är till honom. Att jag framför allt känner för och med deras upphovsmän i den situation som nu råder. Sedan kastar vi sten på ett fönster mittemot. Rutor går sönder. Polis tillkallas och alla måste gå hem.
Sedan vaknar jag. Någon vill titta på barnkanalen.
Idag blir det Djurgården där ett av mina barn går på ridskola och hästarna heter saker som Madonna, Rippe, Marengo och Cash Flow. Jag har hållit mig undan från det där. Mest fått det beskrivet. Överklasspapporna med Jens Lapidus senaste i jackfickan. Deras bortskämda avkomma. Nu är det jag som måste bestämma vad jag skall ha på mig när jag träder in i det där. Jag kanske skall konka omkring på min egen kommande roman? Sitta och läsa den och försöka se ut som jag tycker den är bra?
Det där telefonsamtalet satte igång saker i mig.
Kärlek och samboende. Varför är det idag så sammankopplat? Sättet på vilket kärlek och barn är det har länge stört mig. Som om man inte kan vara i själslig gemenskap utan att hålla på och skaffa en massa barn hela tiden. Vissa kan förvisso inte det. En celeber femtioåttaårig svensk fick en gång frågan varför han bara träffade yngre kvinnor. I ett anfall av självinsikt sa han att de jämnåriga skrämde honom. Han visste ju inte vad man gjorde med dem. Med de yngre var det självklart: Man skaffade barn.
Har mer att säga om detta, men ridskolan kallar. Någon här har haft ridmunderingen på ända sedan halv åtta.
Låt mig strax återkomma till varför kärnfamiljen är ett hot mot mänskligheten, vad jag anser om Unni Drougges revivaliserande av begreppet mansgris, samt hur allt det där faktiskt hänger ihop.
Måste bara...ehm...rida på Djurgården först.

Snälla Kristin nej!

2008-08-15T16:06:00.006+02:00

Det blir fotvägen till Centralen idag. I så god tid är jag ute.
I kön till kaffebaren möter jag min musik-idol Jocke Å som också han vet vad det vill säga att längta efter sina barn. Han skall till Malmö och spela. Vi pratar om tåg kontra mini-vans. Han har hunnit tröttna på de sistnämnda. Vi skiljs och jag undrar om vi valt vägarna eller om vägarna valt oss.
Sedan tänker jag Vad fan och köper en MM enbart för att läsa Nils Lofgren-intervjun. Mannen har gjort tusen spelningar med Springsteen och gitarren är hans liv – hur skulle artikeln kunna vara ovärd att läsa?
På vägen ut faller min blick på pocketboktiteln Snälla pappa nej! Förstår inte att folk orkar läsa det de orkar läsa, men tackar gud för att det är så. Borde min bok hetat något liknande? Snälla Kristin nej! kanske? Hade inte det varit en titel att suga på för alla entusiaster på Flashback så säg?
Kurt Cobain ville ett tag att Nevermind skulle heta Sheep, syftandes på den lättledda publik som skivan var riktad till. Värden är full av kassa titlar som aldrig blev. Man kunde samla på dem tills man trilla av pinn och sedan ge ut en bok.
Det måste bli ett slut på detta snart. Men nu är det bara tio dagar kvar till boksläpp. Sedan är jag långt borta, i hjärtat av landet, karvandes ännu ett mörkt kapitel i historien om vår tid i nästa bautasten.
Intervjun i Stockholm City kommer på tisdag. OBS: Jag sa tvåtusen bra saker som inte fick plats. Jag tenderar att babbla mer och mer må ni tro! På måndag bjuds nästa chans enär jag då ger en intervju för GP.
I morse vaknade jag till ett synnerligen trevligt sms från en läsande vän. Ändå låg jag där i badet sedan och grubblade över det där med tempus. Jag som ofta dömt dem som inte förmår glädjas åt framgång! Min käresta påminde mig om ironin i det.
Låt mig bara säga det: Du hade alltid rätt om tempus, Kleenis!
Sedan på regionaltåget via gamla Eskilstuna skulle jag skrivit ut en intervju med en extremmetallpionjär från Finspång men hade glömt lurarna hemma. Alltid är det nåt. Men min vänsterhand läker fint. Snart har jag två brukbara långfingrar igen. Mitt liv är inte märkvärdigt, men det är mitt. Nu: Strängnäs. Snart: Mer kärlek.

2008-08-15T06:59:00.004+02:00

Senare i badet kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade blivit om jag använt imperfekt. Tror det har med Jack att göra. Hur mycket av dess berättarmässiga patina och svada möjliggörs egentligen av dess tempus? Men nu blir det som det blir. Did i hear a "rewind"? Trodde inte det. Idag skall jag åka tåg till Marduk- Eldkvarn- och knickedickland. Jag lyssnar på radion och tänker på bottendöden och Tom Alandh och vänner som försvann i den stora WOW-katastrofen -06 också.

2008-08-15T05:37:00.001+02:00

Or maybe i should write a book
And let the critics have a look

2008-08-14T21:26:00.003+02:00

– Hej vad gör du?
– Försöker jobba, och själv?
– Jag tittar på Josefsson på SVT.SE. Det är dom där reportagen där han följer upp reportage om människor han gjorde reportage om för femton år sedan. Det är så himla bra!
– Ok.
– Det får mig verkligen att sakna Sverige. Nu är det något långt reportage om en av dem han följde då. Han måste varit 27 i det första reportaget. Det handlade om några A-lagare som startade en musikförening. Dom arrangerade spelningar med Björn Afzelius bland annat. Nu är han fyrtio och har nio barn med sju kvinnor. Han går på socialbidrag och bor i ett radhus med två små knoddar. Jag älskar Janne Josefsson! Som en vessla smyger han omkring! (belåtet skratt)
– Med det där gnagar-ansiktet.
– Ja, ha ha ha! Men ärligt talat vad skulle Sverige vara utan Janne Josefsson?
– Jag tackade just nej till att vara med i hans nya debattprogram.
– VA?
– Det mejlade en kvinna som jobbade med honom. De skulle debattera kärnfamiljen.
– Och du sa nej? Är du tokig? Vem skall säga något om kärnfamiljen om inte du? Fattar du inte att det skulle vara jättebra för din bok? Du måste göra allt för din bok!
– Men vad finns att säga om kärnfamiljen?
– Kärnfamiljen behöver väl verkligen diskuteras!
– Varför det?
– Kärnfamiljen får inte vara den enda normen. Det är kanske inte rätt att kärleken skall vara basen för allting. Att mannen och kvinnan jämnt skall bo tillsammans och gå där och nöta på varandra.
– Det förstås.
– Det var bättre innan människan blev bofast. När männen drog iväg och jagade och fiskade. Då fick kvinnorna litet lugn och ro. Och kunde gå där hemma och utbyta erfarenheter med andra likasinnade...kvinnor.
– Medan männen sodomiserade varandra på fiskeutflykten.
– Nä men sedan kom männen hem med fisken och då hade man sex.
– Ok.
– Den där basen i livet, stabiliteten och dagliga gemenskapen kan man kanske lika gärna ha med vänner och andra familjemedlemmar.
– Det är i och för sig sant.
– Du måste ringa den där tjejen och säga att du ändrar dig och vill vara med. Lova det nu?
– Ok.
– Nu måste jag lägga på.
– Hörs snart då.
– Lova att du ringer henne!
– Ok.
– Hejdå!
– Hejdå!

Ett kuvert från Glamour

2008-08-14T16:22:00.003+02:00

Det är idag elva dagar kvar till min bokrelease. Hos frisören bläddrar jag i en sådan där tidning som kommer utan att man direkt prenumererar på den. Hon med saxen berättar att en av dessa publikationer med det förpliktigande namnet Glamour regelbundet skickas hem till hennes tonåriga dotter. Då och då med olika följebrev där det står Du är speciell och Vi är så glada att ha dig som prenumerant, trots att hon aldrig bett om att få tidningen. En gång kom det ett stort vitt kuvert från Glamour. I det låg en liten rosa lapp om att hon kunde vinna fantastiska saker om hon var med i deras tävling: Ett hundrameterslopp i högklackat. Första pris: Hundra tusen kronor – att shoppa för. Allt en ung människa kan önska sig eller hur? Märk väl: Inte att utbilda sig för, att förverkliga sig själv för eller att äta för, utan att konsumera för. Min första tanke är att det är bland det mest stötande och groteska jag hört. Min andra är att våra barn måste lära sig förhålla sig till de krafter som finns i botten av allt det där.
Efteråt möter jag Stockholm Citys reporter på ett café vid Hornsgatspuckeln eftersom Rival bara är för hysteriskt nu. Hon är den tionde personen jag mött på bara några dagar som säger sig ha sträckläst boken och älskar den. Intervjun blir min kanske ärligaste hittills. Jag nämner Kerstin Thorwall men glömmer Kevin Smith. Jag blottar också följande ömma punkt i mitt än så länge enfaldiga författarskap: Att jag har litet svårt att säga exakt vilken tradition jag tillhör. Alltså att nämna några författare som jag känner berättarmässig samhörighet med. Återstår att finna dem. Jag har en känsla av att jag idag pratar litet snabbare än reportern antecknar. Ändå verkar hon nöjd. Säger att jag är lättintervjuad. Fotografen verkar stressad. Vill vidare. Synd att han måste plåta en man som inte haft någon att prata med på hela dagen och som just kommit igång på sitt favoritämne. Efteråt får jag ett SMS med det pikanta meddelandet "Bokmässan älskar att du syns överallt". Ser framför mig bokmässan som ett jättelikt skalbaggeliknande väsen som tittar ner på litteraturens fotsoldater, manar på, slickar sig om munnen, sväljer några av oss hela.

Ett inlägg med selektiv appeal

2008-08-13T21:44:00.007+02:00

Sedan höll jag på att fan slå ihjäl mig i ett motionssammanhang. Jag avslöjar inte vad som utövades men kan säga så mycket som att det inte handlade om stavgång.
Det hade blivit för mycket med allt medialt surr som höll på att sluka mig. Jag ville återvända till någonting fysiskt och meditativt. Och vad hände? De två skriva-och-spela in-Docenterna-låtar-månaderna framför mig höll på att förvandlas till två gipsad skalle och vänsterhand-månader. Oj vad nära det var! Stavgång förresten – har jag inte alltid lovordat denna träningsform? Höj inte på ögonbrynen om ni ser mig på väg nerför Moteliusvägen med pontonstavar.
Igår blev en tidig kväll. Jag var tvungen att ladda upp för ett medialt framträdande.
Innan jag lämnade festen jag var på pratade jag om splittbara humbuckers med en annan konnässör av den sexsträngade. Denne gitarrvän hade i sin tur en kompis som under några år försörjde sig som Yngwie Malmsteens keyboardist. Jo faktiskt! Jag bjöds på flera historier om vår genom tiderna största gitarrhjälte, men frågan är om inte fantasten i mig blev varmast om hjärtat av den som här skall återges: När Yngwie under ett besök i Japan stod och signerade skivor kom en ung man fram med en Fender-gitarr som han ville ha signerad. Singel-coil-mikrofonen vid gitarrens stall var utbytt mot en humbucker. (En bredare och mer skrymmande mikrofonmodell för er som inte vet) Yngwie tittade under några sekunder förbryllat på instrumentet innan han fattade tuschpennan och skrev: RIGHT!, ritade en pil mot den kvarvarande orignalmikrofonen och WRONG! varpå han ritade en pil mot humbuckern. Varför har förresten ingen svarat på min glödlampsgåta? Hur är läget därute? Allvarligt talat? Nu blir jag knackad på axeln av min imaginäre medieagent som påpekar att min kommande bok håller på att försvinna helt i denna blogg. Låt mig kompensera detta genom att bjuda på en kort uppdatering om det långa födsel-arbete vars saga för gott kommer kommer vara all om blott tolv dagar:
Min baby är bortom kontroll. Hur vet man sånt? Jo vänner mejlar och skriver att folk man aldrig känt och inte ens träffat på flera år uttalat sig tvärsäkert i bloggar och annat om hur my precious kan och skall läsas. Vi talar här om mediala aktörer som inte ens jag orkar länka till. Författarinnan Unni Drougges varumärke har jag dock inget emot att boosta. Jag har läst minst en bok av henne med behållning. När hon nämner mig i samma mening som Lars Norén känns det...nytt. När hon apropå den kände dramatikerns, respektive min bok, fastslår att "männen runkar i vanlig ordning sina egon" är jag nyfiken på hur många sidor av min bok hon har läst. Karl Mikael – huvudpersonen i min bok – utövar förvisso R-verbet här och var bland sidorna. Och skrivande människors stimulans av det egna egot är ett nog så intressant ämne för nyanserad diskussion. En historia berättad helt utan att författarens ego är inblandat – är det bara jag som ser en aldrig tidigare skådad form av experimentroman framför mig? Bilden ovan tog jag med datorns hjälp efter avslutat skrivande av ovanstående. Jag tyckte det blev så trist ibland med bara text. Och så ville jag att ni skulle få se överarmarna som fick The V att säga "Du tränar en del va?" PS Boosta betyder förstärka DS.

Deckarkungen och byfånen

2008-08-13T10:29:00.009+02:00

Jag slår upp datorskärmen. Klockan visar först 20.30. Det måste varit då jag gick och la mig. Denna natt fick jag faktiskt sova.
Det sista jag drömde var att jag stod på en tågperrong med mina barn. Det var snö och jag hade en packning bestående av Ikea-kassar fulla med hinkar som det var någon slags flytande vätska i. Kanske var den miljöfarlig. Nu stod tåget åk-klart och lyste i morgonmörkret där borta på perrongen. Jag insåg att jag aldrig skulle få ombord hela vår packning. Att det bara var att fatta barnens händer och springa.
Nu byts siffrorna på datorskärmen mot 06.05 och taxin skall komma om femtiofem minuter.
Det pågår många vägarbeten i staden nu. Det var åtminstone vad researcher-tjejen sa i telefon. Vi pratade om det igår jag och E – Hur vi fantiserade och drömde om det för mindre än ett år sedan: Bokkontrakt, utgivning och medverkan i TV4´s morgonsoffa. Nu är det verklighet – kasperdocksteatern kan börja.
Medan jag tvingar i mig en spartansk frukost bråkar jag med min inre treåring – han som till och med nu frågar mig vad allt skall vara bra för.
Nu har taxin ljudlöst materialiserat sig därute på gatan. Jag gillar lukten i taxin. Jag gillar att bli fraktad.
Reportern från Studio ett i P1 såg obehagad ut när jag nämnde morgonsoffan. Frågade om det skulle vara någon debatt eller så. Och vad vet jag? Man kanske sitter där varpå en jättelik U2-citron firas ner från taket och så BZZZZZZZZZZZZZZZZZZZT fälls en stege ner – och så kliver Anna Wahlgren ut?
Sedan tornar TV-byggnaden upp sig. Jag blir hämtad av en TV-arbetare som heter Klara. Får mitt smink. Sedan sitter jag i det där fikarummet och saknar mina bandkamrater.
Senast jag var här spelade vi två låtar med Docenterna. Jag minns att jag hade bra gitarrljud. Det brukar bli så när jag kör på Iddes Vox. Sedan tänker jag på vad någon sa igår: Att det är för tidigt på morgonen för att det skall bli "några nerver". Well, det är inte så det känns nu. Nu hämtar Klara mig snart. Där kommer hon. Nu finns ingen väg till baka! Men när fanns det en sådan senast? Sedan jag var här senast har man flyttat ner TV-studion en våning.
Jag hummar. Försöker få igång morgon-rösten. Folk stirrar. När vi träder in i studion tystnar jag på samma sätt som man gör när man kommer in i en kyrka. Programledarna är en kvinna och en man. Hon är blond och säger att hennes dotter går i två klasser under min. Den plötsliga sammanblandningen av privat och offentligt liv får mig att haja till. Men de är bra på att få en att känna sig som hemma, dessa två programledare. Jag är redan helt onervös och blir det egentligen inte förrän de påminner mig om att jag skall läsa högt från några sidor vars nummer jag glömt fullständigt. Han får påminna mig.
Det är fortfarande reklampaus och hon säger något till honom om att han till skillnad från henne inte har skiljt sig "ännu". Vi skrattar litet åt det. Och hon berättar att det gått två år sedan det hände henne. Säger något om hur otroligt fort tiden gått. Jag tänker att det inte är så konstigt att vissa känslor dröjer sig kvar. Hon säger att hon sträckläste boken dagen innan. Att hon gick med den uppslagen längs Götgatan och nästan gick på folk. Sedan räknar någon ner.
En studioman pekar på en kamera. Säger att det är i den jag "etablerar kontakt med tittarna". När han räknat klart blickar jag in i den och börjar sedan läsa. Jag önskar jag vore bättre på högläsning men man får jobba med det man har. Intervjun går bra tycker jag. Jag avbryter honom i onödan när han säger att han blev ledsen när han läste boken. Ett fåtal minuter senare är allt över och Klara följer med mig ut där ännu en taxi väntar. Chauffören berättar att han just skjutsade Filippa Reinfeldt till TV4. Jag måste ha mött henne utan att känna igen henne. Vidare berättar mannen bakom ratten att han har sommarhus på Gotland. Där i byn Alva är han sommargranne med deckarförfattaren Håkan Östlundh. Denne har använt byn och dess invånare som relief till en rad kriminalhistorier fulla av mord. Jag frågar taxichauffören vad lokalbefolkningen tycker om det. Han berättar om en av dem, som i en Östlundh-bok tilldelats det föga smickrande epiteten "Byfånen". Min chaufför poängterar att det är ett ord han aldrig själv skulle använt. Säger att personen ifråga trots detta en dag knackade på hemma hos nämnda deckarförfattare och tackade för att han fått vara med i en bok.
När jag är hemma igen visar klockan 09:10 och jag har ännu inte druckit en kopp kaffe. Ville inte bråka med magen där på TV.
Jag stör mig litet på att telefonen är tyst. Jag gjorde ett bra jobb därute – har ingen sett? Eller är min sociala sfär och TV4´s tittarkrets två cirklar som aldrig möts? Visst ja, världen roterar inte runt mig. Herr A ringde och påminde mig om det igår men jag har redan glömt. Vet ni förresten hur många elgitarrister det krävs för att skruva i en glödlampa? Nu piper telefonen äntligen. Det är från förlaget. Man upplyser mig om att min bok nu ligger på Adlibris förstasida. Jag öppnar mig för känslan av att det går bra nu.

2008-08-13T10:27:00.000+02:00

Interiör från TV4´s fikarum.

2008-08-13T10:25:00.000+02:00

Mitt frukostbord. Boken till höger är den kommande biografin om Noice som jag precis börjat läsa.

Överraskningarnas säsong

2008-08-11T11:35:00.004+02:00

Sedan är det natt och jag försöker sova. Det som upptar mig är samma sak som nästan alla frågar mig: Hur det känns såhär fjorton dagar före boksläppet. Förresten: Tack till alla som hört av sig! Responsen bland bekanta, udda Facebook-folk, grannar, mediearbetare mm, har varit oerhört positiv!
Men nu till sömnsvårigheternas självaste kärna.
Ett tag kändes allt så solklart. Jag behöver inte sätta mig in i alla recensioner av boken. Problemet är att ens fantasier kring kritiska synpunkter då tenderar att växa till monster inom en. Det är då man blir Johnny Drama i Entourage-avsnittet The review. När han pendlar från att vägra läsa Variety-recensionen av hans nya TV-serie, till att bestämma sig för att plöja igenom precis allt som skrivits om den.
Det är då det slår mig: Om man hänger upp en måltavla framför människor vars jobb det är att kasta pil – vad väntar man sig? Att de skall börja kasta rosor? Vissa kommer förvisso göra det också. Helheten blir en diskussion som förhoppningsvis kommer ta avstamp i de ämnen jag valt att ta upp i min bok.
Och vilka hade tackat mig om jag avstått från att skriva? Stått i mitt trapphus denna kväll med pokaler och champange?
Jag har sagt det förut: Ibland är människans enda reella val att formulera sig eller inte. Igår började jag för övrigt läsa Ulf Lundells Jack för första gången. Min käresta påpekade det märkliga i att jag läst Alicia Eryan men inte Lundell. Kanske söker man sig till det man behöver för stunden. Nu läser jag den och blir stormförtjust. Vilken svada! Vilka bilder! Låt detta bli överraskningarnas säsong. Och håll utkik efter mig i TV 4:s morgonsoffa på onsdag! För att inte tala om Studio ett i P1 i morgon tisdag klockan 17.00 då jag kommer prata om kärnfamiljen.

2008-08-07T13:54:00.003+02:00

Så är det alltså den där dagen då jag är i tidningen. Dagens Nyheter närmare bestämt. Och tror ni inte dom har fått med det där S-ordet i bildtexten? Men jag gör som Arash och struntar i det. Sedan plingar det till ganska bra i telefonen under dagen. Tidningar hit och radio dit. Kanske drar mig undan fotografer tills det att jag fått en klipptid. Semesterhår i kombination med boklansering = don´t do it!
DAD chattar och frågar om jag har läst Cafés recension. Det har jag inte. DAD säger att den är positiv men att jag borde förärats ett högre betyg än de gett mig med tanke på vad de skrivit i texten. DAD vill skriva vad dom skrivit om mig, men jag orkar inte. Mitt system är upptaget med att processa andra saker. Eller försöker vara.
Jaja ordet positiv skall jag försöka bära med mig. Jag säger som Ginger Spice: You are basically who you are.
Kom gärna till Spybar Humlegården i morgon då jag spelar skivor med Tom Pyl och Hanna Fahl!

2008-08-01T00:00:00.005+02:00

Förhandsboka ditt exemplar av romanen "Jag tror vi behöver prata faktiskt" till oslagbart pris från Adlibris! Och missa inte intervjun med mig i DN Kultur!

Läs inte denna blogg!

2008-07-31T20:14:00.007+02:00

Jag är tillbaka i huvudstaden. Det är morgon och barnen sover medan jag tänker på pennor som vässas.
Vad är sannast – intellektuella konstruktioner om att man står över andra människors värderande av en, eller de där sekunderna av 48 karats skräck för ljudet av morgontidningen där ens verk recenseras?
Jag sätter mig vid datorn. Hamnar på ansiktsbokschatten där någon börjar kommunicera med mig. Och döm om min förvåning om det inte är en annan i höst debuterande författare på Svensk bokhandels lista!
Nu går jag in på Viktoria Eglers författarpresentation.
Hon har tydligen blivit tillsammans med en gift man, splittrat hans familj och inträtt i rollen som ofrivillig styvmamma till hans barn. Hon gillade inte hans barn. Och har skrivit en bok om det. Props for the balls! Tror bestämt att Grandios Förlag har signat sig en liten homewrecker! Men ärligt talat: Hade det inte varit minst lika intressant att höra den andra kvinnans berättelse?
Mer om knivar, pennor och motorsågar: En författande vän till mig som vi kan kalla My Little Pony sa till mig: "Om du skall ge ut en roman så måste du sluta blogga. Folk kommer läsa den si eller så om de vet för mycket om dig" My Little Ponys ord sjönk in i mig medan jag undrade vad jag egentligen satt igång. Skall jag lägga ner i hopp om en klapp på axeln – och samtidigt gå miste om en möjlighet att nå ut? Jag stod inför ett val. Det slog mig att ingen upphovsman någonsin kan kontrollera hur deras verk tolkas och att de flesta böcker försvinner i mängden – så vad jag att förlora? Kunde inte bry mig mindre om någon sågar mig. Men det kunde jag visst! För vem vill ha negativ kritik? Då är det väl snarare upp till recensenten att låta bli att läsa en viss författares blogg – om det är som du säger, My Sweet Little Pony som inte har ringt på ett tag?
Saker jag INTE är rädd för: Att ingen skall köpa boken. Att man skall skriva att jag inte kan skriva. Att boken skall passera obemärkt. Att man inte skall finna den underhållande.
Jag är rädd för att boken skall politiseras.
Eller att man skall skriva "Den här boken får högsta betyg i realism. Jag tror på huvudpersonen och jag hatar honom". Vilket i och för sig vore konstigt, med tanke på att Martina Lowden skrev just det om fransosen Nicolas Fargues roman "Jag är bakom dig". Då skrattade jag gott må ni tro! Nu gör jag det inte.
Det vore också beklagligt om man med denna bok skulle försöka beslå mig med att vara en kärnfamiljskramare eller värre saker. I så fall vill jag att ni skriver på vilken sida. Leta på mina damer och herrar! Kritik av ovan nämnda slag undanbedes vänligt men bestämt. Bortrest.
Men egentligen tror jag kritikrädsla handlar om upphovsmannens svårighet att skilja sitt ego från sitt verk. Och att mamma inte skall fatta vilken bra bok jag skrivit.
"Men kan inte din mamma själv läsa din bok då, och göra sin egen bedömning?" Tja nu råkar det vara så att jag har sagt åt henne att jag inte vill att hon skall göra det. Att den inte är av det slag som man vill att ens föräldrar läser.
Bilden ovan är från Utmarksmusiken, en akustisk festival som min pappa arrangerade i norra Värmland nu i helgen. Det lilla hårdrockgänget satt där mitt i skogen under en tall – iförda sina black metal T-shirts, utan att man riktigt förstod varför. Jag tog en massa bättre och gulligare bilder på poeter, getter, barn, säterkullor och kolbullar, men jag känner av olika skäl inte för att publicera dem här.

Fotnot: Recensionsdag för "Jag tror vi behöver prata faktiskt" är måndag den 25 augusti.

Tack!

2008-07-23T00:31:00.009+02:00

Svante detekterade kvickt denna countdowns ömma punkt. Vad kan jag säga? Jag är barn av MTV-eran. En av dem som inte kan gå till stranden utan en utdragen countown – än mindre släppa relationsromaner.
Men det jag ville säga egentligen var att den är här nu. Min främsta arbetsmässiga kärlek sedan två år. Trehundrafemtonsidorsbabyn med de sex lika vardagliga som verklighetsomkullkastande orden i titeln. Min enkla strå till stacken av samtida familjerelationsskildringar.
Värt att nämna är att detta är ett av flera manus jag arbetat med under den senaste tiden, det är dock det första att få massmedial spridning av ett respektabelt förlag. Vad är då bakgrunden till att jag kommer dragande med denna roman just nu? Kanske att jag under en viss tid intresserat mig allt mer för en rad familjerelaterade frågor:

– Finns den lyckliga skilsmässan?
– Vad skiljer relationer som fungerar från de som inte gör det?
– Varför krisar så många frånskilda män?
– Vilket är det vettigaste sättet att hantera en separation?
– Vad hände med samhället under de tio år som romanjaget Karl Mikaels generation ägnade åt dagishämtningar och bostadsrättsomvandlingar?

Kanske har det också något att göra med en intervju min blick fastnade på en helt vanlig dag i tunnelbanan för snart två år sedan. Artikeln handlade om Deckardrottningen som skulle skilja sig. Hon sa att det var ömsesidigt, att hennes man satt där hos henne nu medan hon talade med reportern.
Hur allt kom till mig: Vetskapen om att mannen bredvid henne är den sista varelsen på denna jord man vill vara. Förnimmelsen av vad som finns under den där ytan. Medgörligheten vars andra hävaxel pekar rakt in i självmordsstatistiken.
Men det var annat som lockade också: Viljan att problematisera en viss manstyp. Möjligheten att låta romanens berättarjag betrakta sin omgivning och dess spelregler med den nyfikna blick man bara kan uppbåda under den första tiden i ett helt nytt land – landet på andra sidan kärnfamiljslyckan. Ett av romanens tidiga arbetsnamn var faktiskt På andra sidan lyckan. Ett tag kunde jag nästan se den titeln framför mig i pocketstället på Konsum. Av någon anledning föreställde jag mig moln på omslaget.
Vad svårt ovanstående var att formulera. Det känns så... allvarligt. Och ändå är mitt arbete över. Men det är det inte alls! Den 13:e augusti är jag bokad som gäst i TV4:s mjuka Morgonsoffa. Den 25:e september gör jag mitt första bokhandelsbesök, då på Mariaplans bokhandel i Göteborg. En gitarrist som heter Walle kommer dit och spelar medan folk samlas och fikar också. Måste man inte älska Göteborg?
Innan jag mystiskt försvinner eller något så vill jag passa på att tacka några som varit fullständigt ovärderliga då det gäller uppmuntran och hjälp. Det är ju larvigt många moment från det att man skriver första ordet till att The Product blir tillgänglig för bokköparen. Man skall få för sig att man KAN skriva. Man skall orka skriva. Sedan skall man fixa förlag och göra en massa saker som jag tror är vardagsmat för få. Förläggaren skall "haja grejen" också. Inget är självklart. Så jättetack till:

Nina
J The Iceman
Christina och alla andra på förlaget.
Lotta Kuhlhorn
KFM
Linda S
Erik Koskinen
Alla som uppmärksammat bloggen.
Severus
Henry Lundholm
Johan Zillén
Bokia
JB-gruppen
Ugglan
Rune
Min lilla katt
Lotta W och alla andra som kommenterat denna blogg.
Stina H. Persson för den magiska hooden.

+ Alla låtskrivare, poeter och filmmanusförfattare som jag hämningslöst snott av (kanske ett ämne för ett framtida inlägg?)

+ Alla kloka människor som inspirerat, influerat och infiltrerat texten.

+ Grannen som härom dagen kom fram och sa att din kompis läst boken och älskade den. Där uppfyllde du en dröm jag inte visste att jag hade. Dagens ros tamesjutton!

Nog för nu. På denna plats kommer jag fortsätta uppdatera om allt som rör...ehm..vågar jag skriva författarlivet? Nä men det som rör boken och arbetet med att få ut den och...leva med den. På måndag kommer jag hylla alla stackars clowner som är tillbaka på jobbet med att läsa högt. (Det är för mycket på gång här nu) Låt mig i stället fresta er med ett annat utdrag ur boken. Det är ursvårt att välja ett utdrag så klart, så jag kan lika gärna välja något som gör mig på extra gott humör. Och jag vet – det är bara litteratur, men jag gillar det. Oj, nu hittar jag inte det sista worddokumenet vi använde heller. Testa i stället Adlibris sensationellt trevliga provläsningsfunktion! Jag levererar inte lika mycket goods som jag skulle önska idag. Men jag återkommer me´t. Och boken är här nu, medge det!

2008-07-23T00:30:00.000+02:00

Bara så ni vet att det firas här...

En dag kvar

2008-07-22T10:38:00.002+02:00

Sedan kör jag förbi huset där jag för första gången hörde rockgruppen The Clash. Vi kör norrut mot Nordantjäl, svänger sedan höger och kommer fram till Lilltersö. Ser det gula huset med krukmakeriskylten. Sveper med blicken efter något att bli överraskad av men kan inte hitta det. Jo, en vedbod som ser ut att antingen vara på väg att falla över ända om inte den också är ett alternativbygge. Sista anhalt Tågsjöberg. Tåg. Sjö. Berg. Tågräls finns där. Vad de andra två elementen gör i ortnamnet är till denna dag ett mysterium för mig. Sedan gör jag mig mentalt förberedd på att se alltihop igen. Den forsande ån. Möbelbutiken. Ladorna som fastnat som i ett snapshot på sjuttiotalets expansiva jordbrukspolitik. Den gamla skolbyggnaden. Vägarna. Stigarna. Förra gången jag återsåg ett landskap där jag vistats som liten blev jag överrumplad av hur vissa platser inte alls fanns längre. Av hur byggnader retirerat och växtlighet rört sig framåt i en offensiv lika oförsonlig som tiden själv. Denna resa har varit annorlunda. Inte ens naturen verkar de senaste tjugo åren ha brytt sig nämnvärt om denna landsända. Nu tornar alltihop upp sig igen. Det är dags att sätta punkt innan saker blir för komplicerade.

2008-07-22T10:30:00.004+02:00

Rallarrosen. Även känd som Epilobium angustifolium, dunörtsväxternas odekorerade frontsoldat. Varför försöka formulera ett enda vettigt ord om denna trakt när denna växt säger precis allt?

2008-07-22T10:22:00.005+02:00

Vy från Tarå.

2008-07-22T10:18:00.006+02:00

Mer "strömgrejer".

2008-07-22T10:11:00.003+02:00

Lasttorn, Betåsen.

En ofrivillig Skogsnäsvisit

2008-07-21T22:46:00.003+02:00

Sedan har jag nästan somnat på gasen och undrar när de första tecknen på att vi närmar oss min barndomsby skall dyka upp. Det gör de inte.
När det till sist blir glesare bland tallarna tror jag först jag ser i fel. Vi har glömt svänga av och istället kommit fram till Strömnäs och Skogsnäskollektivet. Och där inne mellan träden är det mer än växtligheten som skvallrar om att tid har gått.
Vi svänger av, in bland den utspridda bebyggelsen. Jag ser en anslagstavla, boningshus, ett sågverk, ett stork kulturhus i formen av en gigantisk svamp med tak av lappar i tjärpapp.
En bit längre in i skogen letar min blick efter den gamla skolbyggnaden. Den visar sig ha försvunnit helt i skuggan av en stor, välvd och asymmetrisk byggnad som formligen skriker De bästa arktitekter en antroposofs pengar kan köpa. Jag står framför den länge, fullständigt förstummad men kan inte förmå mig att ta upp kameran. Sist jag var här är det svårt att säga vilken min roll var. Denna gång är den inkräktarens.
Det som gör att allt känns extra märkligt är att vi inte under vår aftonliga Skogsnässafari ser skymten av en enda människa. Vi ser vad jag tror var Saras atelje. Det är en märklig byggnad nära vägen, där man ser en massa gamla fjädrar och annat läskigt i fönstren. Jag hörde någonstans att det var hon som designade dräkten som Roger Pontare bar när han uppträdde med låten "Där vindarna viskar mitt namn" i Melodifestivalen. Den där dräkten skulle bland annat varit gjord av laxskinn. Vi passerar den där byggnaden på väg tillbaka mot landsvägen. Jag tittar mot dess mörka fönster och tänker på ett mörkt rum fyllt av fjädrar, laxskinn, benbitar och små kranier och..hu rent utsagt! Jag hinner också notera att man även har byggt en skateboardramp. Dess masonit är uppsvälld av regn på det sätt som skvallrar om kraftig vanskötsel.

Två dagar kvar

2008-07-21T19:04:00.004+02:00

Vyn öster om den gamla dammen. Längst bort skymtar Ångermanälven.

2008-07-21T18:57:00.004+02:00

När vi åter är på väg har det blivit sent. Vi passerar Forsås, Häxmo, Åsmon. Alla de där platserna som så länge varit namnlösa abstraktioner återbördas till det medvetna. Många gånger måste jag stanna bilen, gå ur och bara vara i de där miljöerna en stund innan jag kan åka vidare genom minnena. Som när vi passerar dammen på bilden ovan. Vatten som bara slutar. Dess hypnotiska effekt på mig har inte avtagit med åren. När vi kommer fram till Kilåmon och huset där jag bodde som nioåring måste jag stanna igen. Innanför gardinen av skog som nästan döljer den lilla skogbilsvägen har man gallrat upp bland träden. Jag smyger fram genom lövverket. Till sist kan jag faktiskt kan skymta det där tornet inne i skogen. Det är sex- eller åttakantigt och rött med vita knutar.

Fittan ska ha sitt

2008-07-20T23:33:00.003+02:00

Sedan väntar vi på maten. Och bläddrar i en Västernorrlands Allehanda för att läsa om konstverket det talas mest om i trakten just nu: Skulpturen "Kuken ska ha sitt" av Max Magnus Norman som nu finns att beskåda på Norra Berget i Sundsvall. Skulpturen visar ett monster i form av en fallos som jagar två barn och har försetts med varningsskylt. Titeln är hämtad från ett citat från Brottaren Frank Andersson.
Jag vände så klart på brottarkungens ord i denna rubrik för att skoja litet. Och ändå inte – dag hörs allt fler bestrida den gamla synen på hur viktigt det är för män att "komma till". En vän till mig hävdar att orgasmen är nog så viktig för kvinnan. Att kvinnor blir mer och mer bitchiga ju längre de går utan, och sedan: Voila – är det som att trycka på refresh memory. Att de då kan börja om. Jag tycker nog verket på ett föredömligt sätt blottlägger en rörelse i den tid som förflutit sedan Frank Anderssons bevingade uttalande.

2008-07-20T22:43:00.002+02:00

Sedan svänger vi in på Näsåkers centralgata och det är snudd på chockerande hur litet som ändrats.
Essys – affären där vissa brukade stjäla glass – har blivit hantverksbutik, men exempelvis badhuset står såvitt jag kan bedöma på exakt samma plats. Restaurangen vi blivit rekommenderade visar sig vara en vägkrog med i huvudsak pizza på menyn. Och där på ett plank utanför hittar jag ett anslag som i sig är värt hela denna resa.
Det är en affisch för en spelning med min gamle vän Dan. Det är något så otroligt glädjande med folk som inte försvinner därute i skogen utan håller lågan brinnande. Titta på affischen ovan – detta är Dan i ett nötskal. Och han ser inte ut att ha åldrats en dag!

Tre dagar kvar

2008-07-20T08:55:00.003+02:00

Några svängar över rälsen senare så händer det plötsligt: Vi är i Näsåker. Jag lämnade en stor del av tids- och rumsuppfattningen någonstans vid Forsmo kraftstation och blir trots vår långa resa fullständigt tagen på sängen. Är vi verkligen redan här? Jo, nog ser det ut så. Till vänster om oss: Ännu en gigantisk kraftverksdamm samt bron över Ångermanälven. På andra sidan bron: Vägskylten med den välbekanta fornminnessymbolen. Allt ser ut som om jag lämnade det igår. Fast mindre. När vi parkerar bilen bakom en Holländsk familj, strax intill den där vägskylten, kan jag konstatera att man inte har byggt ut parkeringsmöjligheterna på tjugofem år. Detta trots framgångsrikt varumärkesbyggande av hällristningarna som "världens äldsta grafittisamling". Men intill älven är det ju stup åt alla håll – var skulle man bygga en parkeringsplats? Jag inser hur tanken på en ny parkeringsplats invid Nämforsen mer än något annat speglar hur jag vant mig att se ytor exploateras. Här verkar inte tiden bita. Promenaden ner mot de berömda hällarna är ännu så brant att man får hålla i sig i tallarna för att inte falla. Sedan står jag där, vid de släta hällarna nedanför kraftverkets jättelika dammluckor. Tänker på den där promenaden över hällarna. Insikt 1: Hur många minnesbilder som skapas i efterhand. Insikt 2: Hur mycket jag gjort i dessa trakter som jag skulle bli hysterisk om mina egna barn gjorde.

Man kunde spolats bort

2008-07-19T11:42:00.008+02:00

Silverdjuret skjuter som ett spjut genom skogen och Radion spelar Warren Zevons "Werewolves of London". Jag tänker på Virtolina. Om jag gjorde en skvallertidning skulle den vara smal. Innehålla skvaller om kanske två personer per nummer.
Jag hade en period när jag, självklart mycket diskret, brukade fotografera kändisar med min mobiltelefon. Inte vilka som helst. Bara de som representerade något i min värld. Fotona var suddiga och tagna på så långt avstånd att människorna på dem omöjligen kunde identifieras. Men jag visste: Hives-Pelle och Maria vid Östermalmstorg. Ulf Lundell i kön på Sju-elvan. Carla på Repslagargatan. Bo Sundström med fru och barn på väg ut från café Rival. Känner ni hur denna uppräkning plötsligt blev en aning otäckare? Till alla berörda: Jag menade inget illa. Det skulle aldrig fallit mig in att missbruka bilderna. Jag såg mig dem som pusselbitar i ett imaginärt konstprojekt. En slags humoristisk antites till den objektivet i ansiktet-kultur som blivit underhållningsnorm. Det som hände sedan var att min telefon la ner.
Nu känns landskapet runt oss är välbekant trots att jag aldrig sett det förut. Jag har ju aldrig kört den här vägen, men jag vet att vi förr eller senare borde hamna i Näsåker – samhället vid branten. Med alla hällristningar, dit och mina vänner brukade cykla ibland. Nu kör vi utmed älven där någon bedriver flottuthyrning. En av flottarna har bastu. En annan spis. Vi talar om en gammaldags, svart åttahundrakilosspis som måste suttit i någon stuga från artonhundratalet. Landsvägen sicksackar sig hela tiden över ett järnvägsspår vars varningsljus blinkar vitt och olycksbådande. Järnvägens sätt att säga Jag är fortfarande i bruk men det enda som färdas på mig nu är enorma godståg som det tar en mil att får stopp på, så vistas inte i närheten av mig om du inte vill riskera att du och din älskade blir blodmos. Vad är det korrekta sättet att passera en järnvägskorsning – någon som vet? Jag har extra stor respekt för järnvägsövergångar efter en olycka där vi en gång hade ett sommarställe. En mamma och hennes vuxna dotter blev påkörda av rälsbussen när de satt i bilen som stod på spåret. Båda dog. Man vet inte varför de stod där. Det spekulerades om att de skulle ha grälat, men vem kan säga säkert? Även i byn där jag bodde som sjuåring dog en man invid järnvägsspåret. Han hade inga synliga skador. Man sa att något måste stuckit ut från tåget och dödat honom.
Nu till det jag ville avhandla: De vänner jag en gång hade i dessa trakter. Patric, Max, Dan. Ingen av dem vet att jag är på väg. Kanske är jag här för att jag hoppas finna spår av dem. Stöta ihop. Till exempel så är jag rätt nyfiken på om min gamle musikstudiekamrat Dan fortfarande spelar. Det senaste jag hörde om honom var att han köpte min mammas hus mitt ute i skogen där han sedan byggde ett sexkantigt torn. Det där tornet skulle man vilja se. Så klart jag inte glömt. Den här gången vet jag dock inte hur mycket av det förflutna jag är beredd att släppa in. Kanske är den här resan något av ett genrep. Klart man inte kan göra upp med en hel uppväxt på en helg. Det var min vän Komikern som konstaterade det, när jag berättade för honom hur jobbigt det hade varit att återvända till Östersund den första gången jag spelade där med Docenterna. Jag är så mycket gladare och tacksammare nu. Och väntar mig mindre. Där jag är nu är varje andetag en plusnotering på livskontot om ni ursäktar att jag går Mia Thörnblom på era arslen. Nu glesnar träden i dalgången till höger om oss. Vi har kommit fram till Forsmo kraftstation. Jag har fått veta att den numera sköts av en gammal bekant till mig. Han sitter vid en stor sambandscentral och öppnar och stänger dammluckor. Håller koll på turbiner och vattenflöden.
Jag parkerar bilen invid älven. Allt är knäpptyst och inte en människa finns inom synhåll. Jag går ur och vandrar ut längs betongen. Det är nästan litet förvånande att det är tillåtet. Och i dessa miljöer lekte jag ofta som liten. På min vänstra sida virvlar det svarta vattnet. På den högra sidan gapar en avgrund ner mot några betongfundament, avsedda att dämpa fallet av alla ton vattenmassor när dammluckorna öppnas. En skylt upplyser besökaren om att ingen varningssignal föregår lucköppning. Jag minns hur jag och mina vänner en gång vandrade längs de nakna klipporna alldeles under Nämforsens kraftstation. Eller gjorde vi verkligen det? Saker kunde varit värre. Man kunde spolats bort. Så mycket bättre att stå här nu. Se kvinnan på bilden vandra mot mig från bilen där hon just vaknat.