Sedan är det kväll och jag ser en ganska kass kanadensisk indiefilm med den tidigare underklädesmodellen Steph Song i en av rollerna. Ni vet: Spröd ung man blir dumpad, får kicken, cyklar förvirrat omkring i Ontario och möter så småningom...Steph Song. Emigrera till Kanada. Händer det om man bara tänker tanken tillräckligt många gånger?
Sedan är det i ottan och jag slår upp bladet och läser om bokförlaget Modernistas ekonomiska problem. Har länge undrat vad dealen är. Varför de bara ger ut vissa böcker. Varför de inte får ut vissa böcker. Jag plågar i mig artikeln.
Sedan är jag hos Pietro. Det är natt. Lägenheten är belägen i någon trång gränd. Runt om oss i rummen sover barn. Det är fullt av folk i lägenheten. Alla viskar. När jag råkar höja rösten vaknar ett av barnen. Någon i lägenheten måste ta barnet och gå därifrån. Jag pratar med Pietro. Jag säger som det är till honom. Att jag framför allt känner för och med deras upphovsmän i den situation som nu råder. Sedan kastar vi sten på ett fönster mittemot. Rutor går sönder. Polis tillkallas och alla måste gå hem.
Sedan vaknar jag. Någon vill titta på barnkanalen.
Idag blir det Djurgården där ett av mina barn går på ridskola och hästarna heter saker som Madonna, Rippe, Marengo och Cash Flow. Jag har hållit mig undan från det där. Mest fått det beskrivet. Överklasspapporna med Jens Lapidus senaste i jackfickan. Deras bortskämda avkomma. Nu är det jag som måste bestämma vad jag skall ha på mig när jag träder in i det där. Jag kanske skall konka omkring på min egen kommande roman? Sitta och läsa den och försöka se ut som jag tycker den är bra?
Det där telefonsamtalet satte igång saker i mig.
Kärlek och samboende. Varför är det idag så sammankopplat? Sättet på vilket kärlek och barn är det har länge stört mig. Som om man inte kan vara i själslig gemenskap utan att hålla på och skaffa en massa barn hela tiden. Vissa kan förvisso inte det. En celeber femtioåttaårig svensk fick en gång frågan varför han bara träffade yngre kvinnor. I ett anfall av självinsikt sa han att de jämnåriga skrämde honom. Han visste ju inte vad man gjorde med dem. Med de yngre var det självklart: Man skaffade barn.
Har mer att säga om detta, men ridskolan kallar. Någon här har haft ridmunderingen på ända sedan halv åtta.
Låt mig strax återkomma till varför kärnfamiljen är ett hot mot mänskligheten, vad jag anser om Unni Drougges revivaliserande av begreppet mansgris, samt hur allt det där faktiskt hänger ihop.
Måste bara...ehm...rida på Djurgården först.